Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (2)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Saliga är våra bröder som redan är befriade från jägarnas snara (Ps 91:3). De har lämnat soldaternas tält och kommit till vilans förgårdar. De behöver inte längre frukta något ont. De har slutgiltigt slagit sig till ro i hoppet (Ps 4:9 Vulg). Till en av dem eller snarare till deras skara är det sagt: Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda (Ps 91:10).

Märk väl att detta löfte inte är riktat till en människa som följer sina lägsta instinkter, utan till den som i sin kroppslighet vandrar efter Anden (Rom 8:4). Hos den första kan man inte skilja mellan henne själv och hennes hydda. Allt är förvirrat inom henne, som hos en Babylons son (jfr Jer 50:2). En sådan människa är bara kropp, och Anden bor inte i henne (1 Mos 6:3). Hur skall det onda kunna vara frånvarande, där det godas ande inte bor (jfr Ps 143 :10)? Det är oundvikligt att plågan kommer dit, där det onda härjar. Det onda drar alltid med sig bestraffning.
Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda. Detta är förvisso ett stort löfte. Men varifrån kommer hoppet? Hur skall jag kunna undvika och fly från det onda och plågan? Hur skall jag kunna avlägsna mig från dem, så att de inte nalkas mig? Med vilka förtjänster? Med vilken strategi? Med vilken kraft?
Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar (Ps 91:11) Vilka är de vägar där du undviker det onda (jfr Ps 37:27) och som låter dig undkomma den kommande vreden (Matt 3:7)? Vägarna är många och olika. De är farliga för dem som färdas på dem. Det finns stora möjligheter att gå vilse med så många vägkorsningar, om man inte vet vad man skall gå efter när man väljer väg. Änglarna har inte fått befallning att bevara oss på alla tänkbara vägar, utan bara på våra vägar. Det som vi således behöver när det gäller vissa vägar är inte att bli bevarade på dem, utan bevarade från dem.