Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

14 april 2006

Qui Habitat, tionde predikan över vers 10 (1)

Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda

Följande princip är varken min eller ny för er, tvärtom är den allmänt känd: ”Beträffande alla viktiga trossatser är det lättare att veta och farligare att vara okunnig om, vad de inte betyder, än vad de betyder.” Samma sak kan utan svårighet sägas om hoppet. En människa som har gått igenom stora svårigheter förstår mycket lättare vad hon kommer att bli befriad ifrån än vad hon kommer att få njuta av.

Det finns i själva verket ett nära släktskap mellan tro och hopp, så att det som tron tror om framtiden, börjar hoppet redan att hoppas på. Med rätta definierar aposteln tron som grunden för det som vi hoppas på (Heb 11:1). Ingen kan hoppas på något som han inte tror på - lika lite som man kan måla på tomrum! Tron uttrycker sig så här: ”Gud har berett stora ting som överskrider all kunskap för sina trogna.” Och hoppet tillfogar: ”De är bevarade för mig.” Och slutligen avrundar kärleken som nummer tre med orden: ”Jag springer till dem.”
Men som jag redan har sagt, är det mycket svårt eller t.o.m. helt omöjligt att få kunskap om dessa tings natur, utom för den människa för vilken Anden har uppenbarat det (jfr 1 Kor 2:10) enligt apostelns ord: Vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9). Utan att vara så fullkomlig som man kan vara medan man fortfarande lever i denna dödliga kropp (jfr 2 Kor 4:11) - i detta sammanhang borde man kanske tala om ofullkomlig fullkomlighet, om jag får uttrycka mig så - skulle aposteln inte säga: Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga (Fil 3:15), utan att hänvisa till det som han tidigare sagt: Inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig (Fil 3:12). Så fullkomlig som man således kan vara, och även i Paulus fall, är man tvungen att bekänna med honom, att vi för närvarande bara har en partiell kunskap. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte(1 Kor 13:12).
Med skärpa inpräntar Gud i sin godhet och försyn det som människan för närvarande har lättast att förstå. Det är typiskt för dem som är bedrövade att betrakta svunnen möda som höjden av lycka och frånvaro av elände som fullkomlighet och salighet. Detta får profeten att säga: Min själ, vänd nu åter till din ro, ty Herren har gjort väl mot dig (Ps 116:7). Och utan att räkna upp de välgärningar som gjort honom salig, tillägger han bara: Ja, han har räddat mitt liv från döden, mitt öga från tårar, min fot ifrån fall (Ps 116:8). Med dessa ord antyder han klart vilken frid och vilka Herrens välgärningar som han tror sig finna, när han blir befriad från vedermödor och faror.