Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (7)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

Du har gjort den Högste till din tillflykt. Frestaren (jfr Matt 4:4) kommer inte att ha tillträde dit, baktalaren stiger inte dit upp, våra bröders avskyvärde åklagare (Upp 12:10) når inte dit.
Kom ihåg vad som sades i början av psalmen till den människa som står under beskydd av himmelens Gud, och som där finner en utväg att undkomma klenmod och andens storm (jfr Ps 55:9). Det finns två behov av att fly: yttre kamp och inre fruktan (2 Kor 7:5). Det skulle givetvis vara mindre nödvändigt att fly, om inre styrka med kraft kunde avhjälpa yttre oro, och om yttre lugn kunde ge styrka åt inre modlöshet.
Du har gjort den Högste till din tillflykt. Bröder, det är dit som vi ofta måste fly. Platsen är befäst (jfr Ps 71:3), och där behöver vi inte vara rädda för någon fiende. Om vi bara kunde få stanna där alltid! Men tiden är ännu inte inne. Det som nu inte är annat än en tillflyktsort, kommer en dag att bli vår boning, vår eviga boning. Medan vi väntar och inte får bosätta oss där, måste vi ofta återvända dit. Ja, i alla frestelser, all oro och nöd står en stad öppen för oss (jfr 5 Mos 19:2) dit vi kan fly. En moderlig famn tar emot oss. Bergsklyftor är förberedda åt oss (HögaV 2:14). Vår Guds innerliga barmhärtighet uppenbaras för oss (Luk 1:78). Det är inte förvånande om någon som försmår denna tillflyktsort inte förtjänar att undslippa fienden.