Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (5)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Bröder, jag vill att ni skall veta (jfr Rom 1:13) hur man slår in på eller snarare faller in på dessa vägar. Det slår mig just nu att det första steget består av att dölja sin svaghet, orättfärdighet och onyttighet. När människan skonar sig, smickrar sig och menar sig vara någonting, trots att hon ingenting är, bedrar hon sig själv (Gal 6:3).
Det andra steget är avsaknad av självkännedom. Om man genom det första steget i onödan binder fikonlöv omkring sig (1 Mos 3:7), återstår det att inte blunda för sina dolda sår, särskilt som den enda avsikten med fikonlöv är att man inte skall se såren?
Om någon avslöjar dessa sår, anstränger man sig av alla krafter för att förneka dem, och man tar till aggressiva ord för att urskulda sina synder (jfr Ps 141:4 Vulg). Detta är det tredje steget som redan står förmätenheten mycket nära och gränsar till den. Vad ont fruktar man att ytterligare göra, om man tillåter sig att försvara sig? Dessutom är det svårt för en människa att inte falla omkull i mörkret på en hal väg (jfr Ps 35:6), när Herrens ondskefulla ängel förföljer henne och driver henne framåt.
Det fjärde steget - eller snarare fallet - består av förakt enligt Skriftens ord: Den ogudaktige som nått ondskans djup visar förakt (Ords 18:3). Följden är att brunnen allt mer sluter sin öppning över en sådan människa (jfr Ps 69:16), allteftersom föraktet utlämnar henne åt obotfärdighet och obotfärdigheten förhärdas till envishet. Det är den synd för vilken det inte finns någon förlåtelse varken i denna eller den kommande världen (Matt 12:32), ty ett hårt och förstockat hjärta (jfr 2 Mos 4:21) fruktar inte Gud och bryr sig inte om människor (jfr Luk 18:4). Den som förenar sig med djävulen på alla hans vägar är uppenbarligen av en och samma ande med honom (jfr (1 Kor 6:17).
Beträffande människans vägar som vi ovan har beskrivit finns det sådana, om vilka det är det sagt: Era prövningar har inte varit övermänskliga (1Kor 10:13), ty det är mänskligt att synda. Vem vet däremot inte att djävulens frestelser är främmande för människans natur? Såvida inte vanan hos en del har blivit till en andra natur. Även om det går så för vissa människor, är det inte utmärkande för människan att framhärda i det onda, utan för djävulen.