Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (8)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Betrakta även hur tydligt Herren kommer till oss. I det som han redan har gjort möter du en barmhärtig frälsare, och i det som han har utlovat vid tidens slut skall du möta en rättvis domare. Då uppfylls kanske följande ord: Ty Gud älskar barmhärtighet och sanning, Herren ger nåd och ära (Ps 85:12). Om han redan vid sin första ankomst kom ihåg sin barmhärtighet och sanning för Israels hus (Ps 98:3), kommer han också att minnas den vid sin sista ankomst, även om han skall döma jorden med rättvisa och folken i sanning (Ps 96:3). Han kommer emellertid inte att döma utan barmhärtighet, utom när det handlar om någon som inte visat barmhärtighet.
Dessa är evighetens vägar, om vilka du kan läsa hos en profet: Jordens höjder sjunker, när Herren går sina eviga vägar (jfr Hab 3:6). Jag har något i handen med vars hjälp jag lätt kan bevisa det: Herrens nåd varar från evighet till evighet (Ps 103:17). Och Herrens sanning varar i evighet (Ps 117:2). På dessa två vägar har jordens höjder sjunkit, d.v.s. de högmodiga demonerna och herrarna i denna mörkrets värld (Ef 6:12) som inte lärt känna barmhärtighetens och sanningens vägar och inte minns Herrens vägar.
Vad har för övrigt han att göra med sanningen som är lögnare och lögnens fader (Joh 8:44)? Du kan läsa om honom att han står utanför sanningen (Joh 8:44). Som ett bevis på avståndet mellan honom och barmhärtigheten har vi det elände som han har tillfogat oss. När var han någonsin barmhärtig som redan från början var en mördare (Joh 8:44)?
Den som är hård mot sig själv, vem skulle han vara god emot (Syr 14.51)? Kan man göra sig själv mer illa än genom att aldrig beklaga sin egen orättfärdighet eller att aldrig känna sitt hjärta genomborras vid tanken på sin egen fördömelse? En sådan människas lögnaktiga förmätenhet får henne att lämna sanningens väg (jfr Vish (5:6), och hennes grymma envishet stänger barmhärtighetens väg för henne. Hon kan aldrig någonsin finna barmhärtighet inom sig själv eller möta Herrens barmhärtighet.
Så har dessa uppblåsta kullar sjunkit inför evighetens vägar (Hab 3:6 Vulg) . Ty långt borta från Herrens raka vägar (jfr Hos 14.10) har deras krokiga och slingrande väg för dem inneburit mindre väg än avgrund, där de störtat ned.
Hur har det inte gagnat vissa kullar att med vishet sjunka ned och ödmjuka sig för sin frälsning? Detta har för dem inte inneburit att de avlägsnat sig från de eviga vägarnas rättskaffenhet, utan dessa vägar har fått dem att sänka sig. Ser man inte att just dessa världsliga höjder sjunker, när de stora och mäktiga böjer sig inför Herren i hövisk underkastelse och tillber hans fotspår (Jes 60:4)? Sjunker de inte, när de vänder sig bort från flärdens och grymhetens olycksbringande höjder och vänder sig till barmhärtighetens och sanningens blygsamma stigar?