Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (9)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Inte bara de goda andarnas vägar, utan även de utvaldas bär till Herrens vägar (Ps 18:22). Det första steget för en stackars människa som reser sig ur sina lasters djup är den barmhärtighet som hon visar sin moders son (1 Mos 27:29) och hans själ, samtidigt som hon behagar Gud (jfr Syr 30:24). Däri liknar hon Gud i hans oändliga medlidande. Hon känner sitt hjärta genomborras av en lans med honom som fick en lans uppstucken i sin sida (Joh 19:34). I sin tur dör även denna människa på något sätt för sin frälsnings skull, eftersom hon inte skonar sig själv.
Detta första medlidande griper den människa som återvänder till sitt hjärta (Jes 46:8) och leder henne till hennes innersta och mest personliga hemligheter. Det återstår bara för henne att fortsätta på denna kungliga väg (jfr 4 Mos 21:22) och gå framåt ända till sanningen och låta hjärtats ånger följas av läpparnas bekännelse, vilket vi ofta har uppmanat er till. Ty hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning (Rom 10:10). När man kommit tillbaka till sitt hjärta blir man nödvändigtvis liten i egna ögon, som Sanningen säger: Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3). Man skall inte blunda för det som man inte kan vara ovetande om, och att man är förminskad till ingenting (Ps 73:22 Vulg). Man skall inte skämmas för att ta fram det i sanningens ljus, som man tidigare inte utan medlidande kunde se i det fördolda. På så vis slår en människa in på barmhärtighetens och sanningens vägar som är Guds och livets vägar. De leder till frälsning för de människor som går dem.