Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (1)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

Bröder, låt oss i dag ännu en gång lyssna till några ord som har att göra med Faderns löfte (jfr Apg 1:4), hans barns väntan (Rom 8:19), målet för vår pilgrimsvandring, lönen för vår möda (jfr Vish 10:17) och resultatet av vår fångenskap.
Ja, det är verkligen en hård fångenskap. Inte den som vi har gemensamt med alla andra och som vi får stå ut med på grund av att vi är människor, utan den som vi själva har valt, nämligen att skyndsamt dö bort ifrån vår egen vilja och förlora livet i denna värld (Matt 10:39, Joh 12: 25) genom att överlåta oss till en sträng ordnings fångenskap i detta fängelse som är präglat av hård botgöring.
Det skulle i sanning vara en eländig träldom, om den vore påtvingad och inte självvald. Men eftersom ni frivilligt har burit fram detta offer åt Gud (jfr Ps 54:8) och vi frivilligt brukar våld mot vår vilja, måste någonting stå på spel. Ja, någonting som är så stort att det inte kan jämföras med någonting annat. Skall man klaga över det som man gör för Gud, oavsett hur stort det är och vilken möda det innebär? Nej, även om denna stora möda stundom framkallar medlidande, kan man blott lyckönska sig, när man granskar motivet.
Men vad skall man säga, om det är uppenbart att detta görs inte bara för Gud utan av honom? Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte (Fil 2:13). Han själv är upphovsman till detta verk och den som belönar det, och han är själv den fulla belöningen. Därför blir detta högsta goda, vars enkelhet i honom är fullkomlig, en dubbel orsak till goda gärningar: den ena förorsakar direkt det som sker (causa efficiens), och den andra fungerar utifrån ändamålet (causa finalis).
Kära bröder, det är därför lyckligt om ni i alla era mödor inte bara står fast, utan övervinner allt tack vare honom som har älskat er (Rom 8:37).
Sker inte även detta genom honom? Jo, uppenbart. Ty även om vi får lida mycket för Kristi skull, säger aposteln, får vi också riklig tröst genom honom (2 Kor 1:5).