Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (2)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

För Herrens skull (1 Pet 2:13). Ett ofta förekommande och alldagligt uttryck! Men om det inte uttalas lättvindigt har det ett stort djup. Människor tar det ofta i sin mun, och man kan konstatera att även de gör det, vars hjärta är långt borta från dessa ord. Alla ber att man skall bistå dem för Guds skull, alla vädjar om hjälp för Guds skull. Lättvindigt ber de om saker och ting för Guds skull, som Gud inte vill (Jfr 2 Kor 7:9). Det händer t.o.m. att man för Guds skull ber om sådant som man i själva verket inte önskar för Guds skull, utan snarare mot honom.
Detta uttryck är emellertid levande och verksamt (jfr Heb 4:12) under förutsättning att det inte uttalas ytligt, skenheligt, konventionellt eller för att övertala någon, utan att det kommer utifrån djup fromhet och ren avsikt. Ty världen förgår med sina begär (1 Joh 2:17), och när den faller kommer man att kunna se, att det som man har gjort för honom saknade ett verkligt nyttigt mål och en tillräckligt stabil grund. När livets mening bryter samman, måste inte allt det som grundar sig på den försvinna? Därför får den som odlar sin lägsta instinkter av dem också skörda förgängelse (Gal 6:8), eftersom allt kött är som gräs och dess härlighet som ängsblommor. När höet torkar, vissnar blommorna (Jes 40:6). Endast han, vars väsen är att vara, är även en evig orsak. Han är inte en ängsblomma, utan Guds Ord som förblir evinnerligen (Jes 40:8). Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå (Luk 21:33).