Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

31 maj 2006

Qui Habitat, femtonde predikan över vers 14 (3)

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn

Herren som är barmhärtig och nådig försmådde inte att göra sig till hopp för de eländiga. Nej, han vägrar inte att uppenbara sig som befriare (Ps 18:3) och beskyddare (Ps 18:31) av dem som sätter sitt hopp till honom. Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom, säger han. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn (Ps 91:14). Och om inte Herren bevarar staden, så vakar väktaren förgäves (Ps 127:1) - oavsett om det handlar om människor eller änglar. Berg omgav Jerusalem, men det var otillräckligt och tjänade ingenting till, om inte Herren själv hade skyddat sitt folk (Ps 125:2).
Det står i Höga Visan att när bruden hade funnit väktarna, eller snarare, när de hade funnit henne, ty det var inte dem hon sökte, stannade hon inte upp som om hon vore nöjd, utan frågade genast efter sin älskade för att flyga till honom fortast möjligt (HögaV 3:3). Hennes hjärta stod inte till väktarna, ty hon förtröstade på Herren (Dan 13:35). Och dem som kanske gav henne andra råd, svarade hon: Jag har tagit min tillflykt till Herren. Hur kan ni då säga till mig: Fly som en fågel upp i bergen (Ps 11:1)?
Korintierna var mindre vaksamma på denna punkt, ty när vakterna hade fallit, dröjde de sig kvar hos dem i stället för att gå vidare. De sade: Jag hör till Kefas och jag till Paulus och jag till Apollos (1 Kor 1:12). Men vad gjorde de kloka vakterna som var underrättade? De kunde inte tillägna sig bruden för vilken de hyste en god och lika helig svartsjuka som Gud, ty de hade trolovat henne med en ren och jungfrulig brudgum som de ville överlämna åt Kristus (2 Kor 11:2).
Väktarna slog mig, och de sårade mig, säger bruden (HögaV 5:7) Varför? Om jag inte tar fel, var det för att tvinga henne att gå vidare och längre för att söka sin älskade. De ryckte också av mig min mantel (HögaV 5:7), säger hon. Utan tvekan för att hon skulle springa fortare.
Lägg märke till med vilken kraft aposteln slår och med vilka pilar han sårar dem som verkar ha stannat hos väktarna: Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes (1 Kor 1:13)? Och vidare: När den ene säger: Jag hör till Paulus, och den andre: Jag hör till Apollos, är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare till honom som ni har kommit till tro på (1 Kor 3:4).
Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Det är inte på väktare, människor eller en änglar, utan på mig som han har hoppats, säger Herren. Han har inte väntat sig något gott från någon annan än mig, inte ens från en mellanhand. Varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens Fader (Jak 1:17). Det är jag som ser till att människornas vaksamhet blir effektiv, när de bevakar sina yttre handlingar. Det är för detta ändamål som jag har utsett människor till väktare. Det är även från mig som änglarna får sin uppgift som väktare att med största noggrannhet iakttaga hjärtats mest hemliga rörelser och att visa tillbaka dem som nalkas med onda förslag. Men den inre vaksamheten som är lyhörd för den mest hemliga avsikt inte bara kommer från mig, utan det är jag som utövar den, ty dit kan ingen människas öga eller en ängels blick tränga.