Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (7)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Även om befallningen kommer från Gud, får man inte vara otacksam mot änglarna som lyder honom med stor kärlek och som kommer oss till hjälp när vi har det svårt. Låt oss vara hängivna och tacksamma mot sådana beskyddare. Låt oss besvara deras kärlek och ära dem så mycket vi förmår och bör. Må vår kärlek och ära emellertid återvända till Gud. Ty det är han som ger änglar och oss allt varmed vi kan ära och älska dem och allt som får oss att bli älskade och ärade.
När aposteln säger: Den ende Guden hans är äran och härligheten i evigheters evighet (1 Tim 1:17), skall vi inte tro att han säger emot profeten, när denne vittnar om att vi skall ära Guds vänner (jfr Ps 139:17). Jag tror att detta apostelns ord liknar ett av hans andra, nämligen: Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra (Rom 13:8). Därmed vill han inte bestrida alla andra plikter som vi har mot vår nästa, eftersom han just innan sagt: Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha (Rom 13:7) och fortsättningen har samma mening. Du förstår bättre vad han menar med sina ord och det som han manar oss till, om du tänker på att stjärnorna inte syns när solen skiner. Drar vi därav slutsatsen att de dragit sig tillbaka eller slocknat? Inte alls! De är övertäckta av ett mycket starkare sken då de inte är synliga. Så bör kärleken överträffa alla andra plikter och ensam härska i oss på något sätt, så att den tillräknar sig det som tillkommer andra och så blir källan till allt vad vi bör göra.
På samma sätt skall Guds ära ha överhand och överträffa allt på något sätt, så att han inte bara äras mer än alla skapade varelser, utan även i dem. Och du kan förstå att detsamma måste sägas om kärleken. Vad återstår att ge åt andra för den människa som av kärlek till Herren sin Gud har givit hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft? (Mark 12:30)?
Bröder, det är i Gud själv som vi med hänförelse skall älska hans änglar med vilka vi en dag skall dela samma arv, och som Gud under tiden har insatt som förvaltare och beskyddare för att leda oss (jfr Gal 4:2). Redan nu är vi förvisso Guds barn, även om det ännu inte är uppenbart (1 Joh 3:2), ty vi förblir barn som har blivit anförtrodda åt förmyndare och beskyddare så att det just nu inte verkar vara någon skillnad mellan oss och slavar (Gal 4:1).