Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (9)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Åkalla din skyddsängel, din vägvisare och ditt stöd i lidande och nöd, varje gång du blir ansatt av en svår frestelse eller hotas av en våldsam bedrövelse. Ropa på honom och säg: Herre, hjälp oss, vi går under (Matt 8:25). Ty han varken sover eller slumrar (Ps 121:4), även om han ibland låtsas göra det. Han vill inte att du skall riskera att falla ur hans händer, i händelse av att du skulle vara okunnig om att de bär dig.
Dessa händer är andliga, och andlig är också den hjälp de ger. Den är avpassad för var och en av de utvalda med tanke på de speciella faror och svårigheter han möter, vilka är som en stenhög. De änglar som tillsatts för att värna om oss ger andlig och mångskiftande hjälp.
Jag vill emellertid nämna en del av de faror som jag tror är mest vanliga. Få av er torde ha undgått att mötta dem. Plågas inte många människor svårt av kroppslig sjukdom, världsligt förtret, andlig tristess eller själslig depression? När en sådan människa börjar frestas över sin förmåga (jfr 1 Kor 10:13) snavar hon och skadar sig mot en sten, om inte någon kommer henne till hjälp.
Vad är det för en sten? Enligt min uppfattning är det en stötesten, en klippa som bringar på fall (Jes 8:14), en sten mot vilken den människa blir sönderslagen som faller på den, och som krossar den människa på vilken den faller (Matt 21:44) - med andra ord en utvald och dyrbar hörnsten, (1 Pet 2:6), Herren Kristus. Att snubbla på denna klippa innebär att man knotar och tar anstöt av den på grund av på andlig svaghet eller att det stormar (Ps 55:9 Vulg). För den som håller på att svimma och snubbla på klippan är det nödvändigt att få änglarnas hjälp, deras tröst och händers stöd. Ja, den människa som knotar och hädar snubblar på klippan, men det är hon själv som krossas, och inte den klippa mot vilken hon rasande kastar sig.