Qui Habitat, trettonde predikan över vers 13 (1)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Den vers som vi ägnar oss åt, nämligen De skall bära dig på händerna ... (Ps 91:12) kan uppfattas som tröst inte bara i nuet, utan även för framtiden. Ty om änglarna skyddar oss på våra vägar (Ps 91:11), så är det vid vägens slut, med andra ord, vid livets slut som de bär oss på sina händer. Härom saknas inte trovärdiga vittnen. Vi har just läst om vår salige fader Benedikt som verkligen var välsignad i allt. När han betraktade ljusets sken såg han Germanus själ, biskopen av Capua, bäras till himlen i ett ljusklot av änglar.
Men varför åberopa sådana vittnen? Sanningen i egen person undervisar i evangeliet om tiggaren Lasaros, som full med sår fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida (Luk 16:22). Vi kommer att vara förhindrade att själva gå in i detta område som är nytt och på sätt och vis okänt för oss, särskilt som en stor sten spärrar vägen. Vad är det för en sten? Den sten som man förr i tiden brukade tillbedja och som bar fram stenar till Herren och som sade: Befall att de här stenarna blir bröd (Matt 4:3).
För övrigt är din fot din längtan. Ja, din själs fot som änglarna bär på sina händer för att den inte skall snubbla på denna sten. Hur skulle själen kunna undgå att gripas av stor fruktan, om den vore tvungen att gå ut ensam, och utan hjälp ta sig fram på dessa vägar och styra sina steg bland alla dessa stenar?