Qui Habitat, trettonde predikan över vers 13 (3)
Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake
Jag tror att det finns en last som domineras av en sådan ande. Vill ni veta vilken? Den rundgång som vi i gårdagens predikan talade om till er varning. Det handlar också om den envishet som vi talade om i förrgår. Det generar mig inte det minsta att så ofta jag får tillfälle rusta er mot en sådan mördande pest i förebyggande syfte (jfr 2 Mos 9:3). Så kan ni på alla sätt undkomma det som man verkligen kan betrakta som en fullständig förstörelse av tron, och som lagstiftaren Mose kallar huggormars obotliga gift (jfr 5 Mos 32:33).
Man säger att huggormen pressar sitt ena öra hårt mot marken och täpper till det andra med svansen för att inte höra någonting. Vad kan ormtjusarens röst åstadkomma, och till vad gagnar predikantens ord?
Jag skall bedja för den, jag skall ödmjuka min själ genom fasta (Ps 35:13), jag skall låta mig döpas för dödens skull (1 Kor 15:29) i ett rikligt flöde av tårar, när jag har kunnat konstatera att hela den mänskliga besvärjelsens vishet och alla ihärdiga maningar inte har någon verkan. Men må denna envisa varelse veta, att det inte är mot himlen utan mot jorden som han lutar sitt huvud, ty visheten som kommer ovan ifrån är inte bara kysk, utan även fridsam (Jak 3:17), medan hans inte kan vara någonting annat än huggormens, d.v.s. helt jordisk.
Men detta skulle inte vara tillräckligt för att göra honom döv, om han inte täppte till även det andra örat med svansen. Men vad betyder denna svans? Målet för människans avsikt. Här ser ni den förtvivlade dövheten: å ena sidan är man på något sätt tryckt mot jorden och håller sig fast vid sin vilja, och å andra sidan är det som om man böjde sin svans för att fästa sin tanke vid en plan och koncentrera sig på att uppnå något som man längtar efter.
Bröder, jag bönfaller er, täpp inte till öronen och förhärda inte era hjärtan (Ps 95:8). Ty förhärdelse ger en envis människa ett bitskt och bittert tal åt hennes läppar, så att hon gör sig oemottaglig för all välvilja från den som undervisar henne. Huggormen har alltid gift på sin tungas gadd, ty den har ansträngt sig att göra sig döv för ormtjusarens ord.
Jag tror att det finns en last som domineras av en sådan ande. Vill ni veta vilken? Den rundgång som vi i gårdagens predikan talade om till er varning. Det handlar också om den envishet som vi talade om i förrgår. Det generar mig inte det minsta att så ofta jag får tillfälle rusta er mot en sådan mördande pest i förebyggande syfte (jfr 2 Mos 9:3). Så kan ni på alla sätt undkomma det som man verkligen kan betrakta som en fullständig förstörelse av tron, och som lagstiftaren Mose kallar huggormars obotliga gift (jfr 5 Mos 32:33).
Man säger att huggormen pressar sitt ena öra hårt mot marken och täpper till det andra med svansen för att inte höra någonting. Vad kan ormtjusarens röst åstadkomma, och till vad gagnar predikantens ord?
Jag skall bedja för den, jag skall ödmjuka min själ genom fasta (Ps 35:13), jag skall låta mig döpas för dödens skull (1 Kor 15:29) i ett rikligt flöde av tårar, när jag har kunnat konstatera att hela den mänskliga besvärjelsens vishet och alla ihärdiga maningar inte har någon verkan. Men må denna envisa varelse veta, att det inte är mot himlen utan mot jorden som han lutar sitt huvud, ty visheten som kommer ovan ifrån är inte bara kysk, utan även fridsam (Jak 3:17), medan hans inte kan vara någonting annat än huggormens, d.v.s. helt jordisk.
Men detta skulle inte vara tillräckligt för att göra honom döv, om han inte täppte till även det andra örat med svansen. Men vad betyder denna svans? Målet för människans avsikt. Här ser ni den förtvivlade dövheten: å ena sidan är man på något sätt tryckt mot jorden och håller sig fast vid sin vilja, och å andra sidan är det som om man böjde sin svans för att fästa sin tanke vid en plan och koncentrera sig på att uppnå något som man längtar efter.
Bröder, jag bönfaller er, täpp inte till öronen och förhärda inte era hjärtan (Ps 95:8). Ty förhärdelse ger en envis människa ett bitskt och bittert tal åt hennes läppar, så att hon gör sig oemottaglig för all välvilja från den som undervisar henne. Huggormen har alltid gift på sin tungas gadd, ty den har ansträngt sig att göra sig döv för ormtjusarens ord.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home