Qui Habitat, femtonde predikan över vers 14 (5)

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn

Om man klokt beaktar denna fruktan, motiverar den hoppet på ett säkert och verksamt sätt. Den utgör en av de största gåvor som Gud givit oss, och det som vi redan har fått ger styrka åt vår väntan på det tillkommande. Herrens behag står dessutom till dem som fruktar honom (Ps 147:11), och liksom vårt liv beror på hans vilja (jfr Ps 30:6 Vulg) beror vår eviga salighet (jfr Heb 5:9) på hans godhet.
Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Vilken ljuv frikostighet att han alltid är nära dem som hoppas på honom! Människans hela förtjänst består nämligen av att sätta hela sitt hopp till honom (jfr Ps 78:7) som helt och hållet räddar människan (jfr Joh 7:23). På dig förtröstade våra fäder, de förtröstade, och du räddade dem. De ropade till dig och blev hjälpta, de förtröstade på dig och kom inte på skam (Ps 22:5-6). Vem åkallade honom och blev försmådd (Syr 2:10)? Förtrösta alltid på honom, du folk (Ps 62:9).
Varje ort som er fot beträder skall bli er (5 Mos 11:24). Er fot är naturligtvis ert hopp som infrias, om det fullständigt förlitar sig på Gud och blir starkt och inte vacklar. Varför skulle det frukta huggormen och basilisken? Varför skulle det bli förskräckt av lejonets vrål och drakens väsning (Ps 91:13)?