Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (2)
Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning
Jag skall mätta honom med långvariga dagar. Det som han sagt tidigare: Jag skall förhärliga honom (Ps 91:15) förklarar han närmare i denna vers. Vem skulle inte nöja sig med att förhärligas av honom, vars verk är fullkomliga (jfr 5 Mos 32:4)? Kan en gränslös storhet förhärliga med annat än gränslös härlighet? Med nödvändighet är förhärligandet stort, ty det kommer från en storslagen härlighet. Petrus talar om att en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet (2 Pet 1:17). Ja, det är sannerligen en upphöjd härlighet som så storslaget förhärligar med sin utstrålnings omfattning, mångfald och fullhet.
Människans dag som däremot är kort (Job 14:5) är bara bedräglig ära och förgängligt sken (jfr Ords 31:30). Den visa människan vill inte ha någonting sådant. Ur djupet av sitt hjärta vill hon i stället säga till honom som ser till hjärtat (1 Sam 16:7): Människans dag har jag inte önskat, du vet det själv (Jer 17:16).
För egen del går jag längre. Det är inte bara så att jag inte önskar den, jag vill inte ens ha den. Ty jag vet mycket väl från vem dessa ord kommer: Människors ära vill jag inte ha (Joh 5:41). Vilket elände är det inte däremot för oss som vill ha ära av varandra, utan att längta efter den som kommer från den ende Guden (jfr Joh 5:44)! Ty den enda ära som vi försummar är den enda som är varaktig och fullkomlig.
Människans dagar är korta (jfr Job 14:5) och en människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken (Ps 102:15). Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen (Jes 40:8). Den verkliga dagen som inte har någon solnedgång är den eviga sanningen och den sanna evigheten, samt den sanna och eviga fullhet som uppfyller oss.
Hur kan man vara uppfylld av bedräglig och fåfäng ära (jfr Gal 5:26)? Den är förklarad tom för att du skall veta att den tömmer dig och inte mättar dig.
Bäst för oss alla är för närvarande förnedring och inte upphöjelse. Det är bättre att vara förtrogen med nöd och inte med njutning. Båda har kort varaktighet men njutning medför straff, medan nöd föder segerkransen.
Jag skall mätta honom med långvariga dagar. Det som han sagt tidigare: Jag skall förhärliga honom (Ps 91:15) förklarar han närmare i denna vers. Vem skulle inte nöja sig med att förhärligas av honom, vars verk är fullkomliga (jfr 5 Mos 32:4)? Kan en gränslös storhet förhärliga med annat än gränslös härlighet? Med nödvändighet är förhärligandet stort, ty det kommer från en storslagen härlighet. Petrus talar om att en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet (2 Pet 1:17). Ja, det är sannerligen en upphöjd härlighet som så storslaget förhärligar med sin utstrålnings omfattning, mångfald och fullhet.
Människans dag som däremot är kort (Job 14:5) är bara bedräglig ära och förgängligt sken (jfr Ords 31:30). Den visa människan vill inte ha någonting sådant. Ur djupet av sitt hjärta vill hon i stället säga till honom som ser till hjärtat (1 Sam 16:7): Människans dag har jag inte önskat, du vet det själv (Jer 17:16).
För egen del går jag längre. Det är inte bara så att jag inte önskar den, jag vill inte ens ha den. Ty jag vet mycket väl från vem dessa ord kommer: Människors ära vill jag inte ha (Joh 5:41). Vilket elände är det inte däremot för oss som vill ha ära av varandra, utan att längta efter den som kommer från den ende Guden (jfr Joh 5:44)! Ty den enda ära som vi försummar är den enda som är varaktig och fullkomlig.
Människans dagar är korta (jfr Job 14:5) och en människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken (Ps 102:15). Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen (Jes 40:8). Den verkliga dagen som inte har någon solnedgång är den eviga sanningen och den sanna evigheten, samt den sanna och eviga fullhet som uppfyller oss.
Hur kan man vara uppfylld av bedräglig och fåfäng ära (jfr Gal 5:26)? Den är förklarad tom för att du skall veta att den tömmer dig och inte mättar dig.
Bäst för oss alla är för närvarande förnedring och inte upphöjelse. Det är bättre att vara förtrogen med nöd och inte med njutning. Båda har kort varaktighet men njutning medför straff, medan nöd föder segerkransen.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home