Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

10 juni 2006

Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (2)

Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning

Jag skall mätta honom med långvariga dagar. Det som han sagt tidigare: Jag skall förhärliga honom (Ps 91:15) förklarar han närmare i denna vers. Vem skulle inte nöja sig med att förhärligas av honom, vars verk är fullkomliga (jfr 5 Mos 32:4)? Kan en gränslös storhet förhärliga med annat än gränslös härlighet? Med nödvändighet är förhärligandet stort, ty det kommer från en storslagen härlighet. Petrus talar om att en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet (2 Pet 1:17). Ja, det är sannerligen en upphöjd härlighet som så storslaget förhärligar med sin utstrålnings omfattning, mångfald och fullhet.
Människans dag som däremot är kort (Job 14:5) är bara bedräglig ära och förgängligt sken (jfr Ords 31:30). Den visa människan vill inte ha någonting sådant. Ur djupet av sitt hjärta vill hon i stället säga till honom som ser till hjärtat (1 Sam 16:7): Människans dag har jag inte önskat, du vet det själv (Jer 17:16).
För egen del går jag längre. Det är inte bara så att jag inte önskar den, jag vill inte ens ha den. Ty jag vet mycket väl från vem dessa ord kommer: Människors ära vill jag inte ha (Joh 5:41). Vilket elände är det inte däremot för oss som vill ha ära av varandra, utan att längta efter den som kommer från den ende Guden (jfr Joh 5:44)! Ty den enda ära som vi försummar är den enda som är varaktig och fullkomlig.
Människans dagar är korta (jfr Job 14:5) och en människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken (Ps 102:15). Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen (Jes 40:8). Den verkliga dagen som inte har någon solnedgång är den eviga sanningen och den sanna evigheten, samt den sanna och eviga fullhet som uppfyller oss.
Hur kan man vara uppfylld av bedräglig och fåfäng ära (jfr Gal 5:26)? Den är förklarad tom för att du skall veta att den tömmer dig och inte mättar dig.
Bäst för oss alla är för närvarande förnedring och inte upphöjelse. Det är bättre att vara förtrogen med nöd och inte med njutning. Båda har kort varaktighet men njutning medför straff, medan nöd föder segerkransen.