Om kärleken till Gud - 10

Dessa är de frukter och blommor som bruden ber att bli omgiven och stärkt av. Jag tror att hon känner att kärleken lätt kan svalna och dess kraft försvagas i henne, om hon inte oupphörligt återupplivas av dem fram till det ögonblick då hon får träda in i brudgummens kammare och omfamnas, vilket hon så länge längtat efter och kan säga: Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig (Höga V 2:6). Hon känner och erfar att alla tecken på sin älskades kärlek som hon fick vid hans första ankomst gavs åt henne av den vänstra armen. Men de är underlägsna den outsägliga ömheten i den högra armens omfamning. Hon kommer att känna igen sanningen i det som hon hört: Det är Anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp (Joh 6:63). Hon kommer att erfara det som hon läst: Min ande är ljuvare än honung och min arvedel angenämare än honung och dess doft (Syr 24:27). Orden som följer: Släkte efter släkte skall minnas mig (Syr 24:28), betyder att så länge denna tidsålder varar med generationer som kommer och går, kommer de utvalda inte att vara berövade trösten av minnet, även om de ännu inte åtnjuter närvarons fulla tröst. Därför är det skrivet: Man skall utbreda ryktet om din stora godhet (Ps 145:7) – ord som utan tvekan syftar på dem, om vilka ovan sagts: Det ena släktet prisar för det andra dina verk (Ps 145:4). Minnet gäller den nuvarande tidsåldern, närvaron däremot himmelriket. Närvaron är de utvaldas härlighet när de nått evigheten. Minnet tjänar som tröst för dem som fortfarande är stadda på pilgrimsvandring i denna värld.