Om kärleken till Gud - 8

Hon säger: Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön! Grönskande är vårt viloläger (Höga V 1:15-16). Hänvisningen till sängen visar tydligt vad hon vill. Genom att tillägga att den är grönskande, antyder hon tillräckligt klart, hur hon förväntar sig att det som hon längtar efter skall infrias. Inte genom egna förtjänster, utan genom de ängsblommor som Gud har välsignat (Jes 40:6). Kristus, som blivit avlad (Luk 1:2 f) och uppfostrad i Nasaret (Luk 2:39), gläder sig åt dessa blommor. Den himmelske brudgummen gläder sig över doften och intar ofta och gärna hjärtats säng, som han finner fylld av frukt och prydd med blommor. Där ser han hur hans lidandes nåd och uppståndelses härlighet uppmärksamt betraktas. Dit skyndar han, och där är han med glädje.
Minnet av hans lidande är som frukten från föregående år, dvs. från alla år under syndens och dödens herravälde (Rom 5:21), och som till slut uppenbarar sig när tiden är inne (Gal 4:4). Och uppståndelsens tecken är den nya tidens nya blommor, som nåden får att på nytt blomma en andra sommar. Dessa blommor ger vid tidens slut, vid den framtida allmänna uppståndelsen, frukt som aldrig torkar. Brudgummen säger: Vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos. Blommorna visar sig på marken (Höga V 2:11-12). Detta innebär att sommaren har kommit tillbaka med honom som gått från dödens kyla till det nya livets vårliga temperatur, och som säger: Se, jag gör allting nytt (Upp 21:5). Han vars kropp har blivit sådd i döden har blommat upp i uppståndelsen; han vars doft på våra ängar och i våra dalar låter allt det som är förtorkat åter grönska, på nytt värma det som är kallt och ge nytt liv åt allt som är dött.