Om kärleken till Gud -11

Det kan vara av intresse att veta vilka de är som tröstas av att ha Gud i åtanke. Icke det gensträviga och upproriska släkte som fått höra: Ve er som är rika, ni har fått ut er tröst (Luk 6:24), men den människa som i sanning kan säga: Min själ vill icke låta trösta sig (Ps 77:3). Vi tror henne, om hon tillägger: Jag tänkte på Gud och blev glad (Ps 77:4). Det är rätt att de människor som är likgiltiga inför timliga ting finner tröst i de tillkommande och att de som föraktar övergående njutning tröstas av tanken på det eviga. Detta är i sanning det släkte som söker Herren och som inte söker sitt, utan Jakobs Guds ansikte (Ps 24:6). För dem som söker så och längtar efter Guds närvaro är tanken på honom nära och ljuv, men långt ifrån att vara mättade hungrar de allt mer efter den föda som stillar deras hunger. Och han som är vår verkliga föda försäkrar: Den som äter av mig kommer att hungra (Syr 24:29) Och den som får näring därav utbrister: När jag uppvaknar vill jag mätta mig av din åsyn (Ps 17:15).