Om kärleken till Gud - 13

Brudgummens vänstra arm är under brudens huvud för att hon skall kunna luta sig emot den och vila sitt huvud på den, dvs sin själs uppmärksamhet för att den inte skall känna kroppsliga och världsliga begär. Ty den förgängliga kroppen tynger ned själen, och stofthyddan är en börda för den mångtänkande anden (Vish 9:15). Ty vad blir resultatet av att meditativt begrunda en så stor och oförtjänt barmhärtighet, ofattbar och erfaren kärlek, oövervinnlig mildhet och förvånande ömhet? Ja, vad blir resultatet av att uppmärksamt betrakta allt detta? Anden blir hänförd och renad från all förvänd kärlek, påverkad på djupet och ingiven att förakta allt som endast är åtråvärt, när man inte förstår någonting av detta.
Därför springer bruden lätt när hon känner dessa dofter och förtärs helt och hållet av kärlek, även om hon tycker sig älska lite med tanke på att hon är så mycket älskad. Och hon har inte fel, ty vad förmår ett dammkorn göra för att besvara en så stor och upphöjd kärlek, även om det uppbådar all kraft för att besvara en förekommande kärlek som är helt inriktad på dess frälsning? Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son (Joh 3:16). Det råder ingen tvekan om att det här är fråga om Fadern. Likaså står det klart att orden: han utgav sitt liv i döden (Jes 53:12) syftar på Sonen. Och om den Helige Ande sägs: Men Parakleten, den Helige Andes om Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er (Joh 14:26). Gud älskar således och älskar av hela sitt väsen, ty hela Trefaldigheten älskar, om man kan uttrycka sig så om honom som är oändlig och obegriplig och till sitt väsen osammansatt.