Om kärleken till Gud - 15

Hur skall jag löna Herren för allt detta (Ps 116:12)? Förnuft och naturlig rätt tvingar mig att reservationslöst överlåta mig åt honom som ger mig allt och att älska honom av hela mitt jag. Tron får mig att förstå att jag skall älska honom än mer, ty genom den inser jag att jag skall älska honom mer än mig själv, då han inte bara har gett mig allt som jag är, utan även sig själv. Redan innan trons tid hade kommit och Gud blivit känd som människa, dött på korset, gått ut ur graven och återvänt till Fadern – och för oss ännu inte hade uppenbarat den stora kärlek som jag ovan talat utförligt om, hade människan redan fått budordet att älska Herren sin Gud av allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft (5 Mos 6:5), dvs av allt som hon är, vet och kan. Det är inte orätt av Gud att kräva detta av sitt verk och sin gåva. Varför skulle verket inte älska sin upphovsman när det har förmåga därtill? Och med all kraft, eftersom det har honom att tacka för allt. Detta gör vår plikt att älska honom rättmätig och tydlig eftersom han har skapat ur ingenting av ren godhet och upphöjt oss till denna höga värdighet. Och hur mycket gjorde han inte, när han räddade människor och djur i sin stora barmhärtighet? Jag talar om oss som bytt bort vår härlighet mot bilden av en oxe som äter gräs (Ps 106: 20) och som genom att synda blivit lika djur utan förstånd (Ps 49:13, 21). Om jag har honom att tacka för allt på grund av att han har skapat mig, i hur mycket större skuld står jag inte för att han har återskapat mig på ett än mer förundransvärt sätt? Ja, för Gud var det svårare att återskapa mig än att skapa mig. Inte bara om mig, utan om allt som blivit till är det skrivet: Han befallde och de blev skapade (Ps 148:5).