Om kärleken till Gud - 18

Alla förnuftsbegåvade varelser har en naturlig förmåga att allt efter fallenhet och synsätt eftersträva det som ter sig bäst, utan att någonsin bli tillfredsställda, om just det saknas som är att föredra. Den som t.ex. har en vacker hustru betraktar en ännu vackrare kvinna med lättfärdig blick och passionerat hjärta; den som bär en dyrbar klädedräkt vill ha en ännu dyrbarare; den som är rik avundas den som är rikare. Man kan se hur den som är rik och har stora jordegendomar förvärvar mer och mer mark och så i gränslös girighet oupphörligt utökar sin egendom. Man kan se hur andra som bor i kungliga slott och stora palats dagligen lägger nya hus till de gamla (Jes 5:8) och nyckfullt bygger, river och bygger om (byter ut fyrkanter mot cirklar – Horatius, Epist I,I,100). Vad kan man säga om människor i hög ställning? Ser vi inte att de genom omättlig ärelystnad av all kraft försöker nå allt högre? Det finns inget slut på allt detta, ty det finns ingen särskild punkt som är den högsta eller bästa. Detta är inte ägnat att förvåna, ty det är omöjligt att vara lycklig i en ofullkomlig värld för den som endast är tillfreds med det högsta och fullkomliga. Därför är det dumt och dåraktigt att ständigt längta efter sådant som inte kan mätta eller minska aptiten.