Om kärleken till Gud - 19

Så ägnar sig de gudlösa åt rundgång och försöker att tillfredsställa sina naturliga böjelser, men avvisar det som skulle kunna få dem att närma sig slutmålet. Med det menar jag inte slutet, utan fullbordad fullkomning (consumtio – consummatio). De söker inte att uppnå ett saligt slut, utan tar ut sig genom fåfänga ansträngningar. De behagas mer av jordisk skönhet än av skaparen. De fladdrar hit och dit och vill pröva allt, innan de kommer till honom som är Herre över allting. De skulle sannolikt komma till honom om deras längtan kunde uppfyllas, dvs att äga allt utom honom som är upphovet till allt. Själva kraften i deras strävan tvingar dem enligt begärets lag att föredra det som de inte har framför det som de har, och att förakta det som de redan har till förmån för det som de inte har. När de väl vunnit och föraktat allt i himmel och på jord skulle de utan tvekan börja att jaga honom som de saknar, alltings Gud. Här skulle de vila befriade från nuets lockelser och framtida oro. De skulle säkert utbrista: Jag har min lycka i att nalkas Gud (Ps 73:28) och Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden (Ps 73:25) och Jag har Gud, han är min klippa för evigt (Ps 73:26). Så skulle, såsom vi har sagt, de mest lystna uppnå det högsta goda, om de tidigare hade fått allt annat de önskat, utom just detta.