Om kärleken till Gud - 22

Jag har tidigare sagt att motivet för att älska Gud är Gud själv, och det är sant. Ty han är orsak och mål. Han skapar tillfälle, väcker sinnet och uppfyller längtan. Han har gjort så att vi älskar honom, eller bättre uttryckt, han har gjort sig sådan att vi älskar honom. Han är vårt hopp, ty vi skulle älska förgäves, om vi en dag inte skulle älska honom med än större salighet. Hans kärlek förbereder och belönar vår, förekommer vår i godhet, begär med all rätt att återgäldas och väntar i mildhet. Han är rik för alla dem som åkallar honom, men han har ingenting bättre att ge än sig själv. Han utgav sig som vår förtjänst, utlovar sig som vår belöning, ger sig som föda åt heliga själar och befriar de fångna.
Herre, om du är god mot den söker som dig, vad är du då mot den som finner dig? Men det fantastiska är att ingen kan söka dig, som inte redan har funnit dig. (Jfr Pascal: Tu ne me chercherais pas si tu ne m’avais déjà trouvé.) Du vill att vi skall finna dig för att söka dig, och att söka dig för att finna dig. Vi kan söka och finna dig, men inte tränga oss på dig. Ty även om vi säger: Om morgonen stiger min bön till dig (Ps 88:14) är vår bön ljum, om den inte är oss ingiven av dig. Men efter att ha talat om vår kärleks fullbordan är det nu tid att tala om dess ursprung.