Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

26 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 23

Kärleken är en av våra fyra naturliga sinnesrörelser. Vi vet vilka de är, varför vi inte behöver nämna dem. (Översättaren nämner dem i alla fall: kärlek, fruktan, glädje och sorg). Eftersom de är en del av naturen är det inte så underligt att naturens upphovsman använder sig av dem. Det första och viktigaste budet är därför: Du skall älska Herren, din Gud etc. (Matt 22:37).
Men eftersom naturen är alltför bräcklig och svag för en sådan föreskrift inger nödvändigheten den att i första hand älska sig själv. Det är den fysiska kärlek varigenom människan älskar sig själv före allt annat, såsom det är skrivet: det andliga kommer alltså inte först utan det fysiska; därefter kommer det andliga (1 Kor 15:46). Detta är inte i kraft av något bud, utan är medfött. Ty vem avskyr sin egen kropp (Ef 5:29)? Det sker emellertid ofta att denna kärlek breder ut sig för mycket, överger sin ursprungliga flodbädd och översvämmar begärets fält. Omedelbart möter den motstånd av det bud som säger: Du skall älska din nästa som dig själv (Matt 22:39). Det är helt rätt att den som är delaktig av samma natur inte blir utesluten från nåden, och särskilt den nåd som blir given med naturen. Om människan således beaktar sin nästas – jag säger inte behov - utan begär, tyglar hon sitt eget, om hon inte vill bryta mot lagen. Hon må tycka synd om sig själv, hur mycket hon vill, men under förutsättning att hon inte glömmer att handla på samma sätt mot sin nästa. Livets och ordningens lag ålägger dig, människa, att bruka måttlighetens broms för att så hindra dig från att följa dina begär och gå under genom att låta det naturligt goda tjäna din själs fiende, dvs dina begär. Är det inte riktigare och mer ärofullt att dela med dig därav åt din like, dvs din nästa och inte din fiende? Om du lyssnar till den vises röst och inte följer dina begär (Syr 18:30) utan håller dig till vad aposteln lär, nämligen att vi skall vara nöjda om vi har mat och kläder (1 Tim 6:8), är det inte så svårt för dig att fjärma ditt hjärta från köttets begär, som för krig mot själen (1 Pet 2:11). Jag är övertygad om att du ger åt den som är av samma natur som du det som du nekar din själs fiende. Din kärlek kommer att vara ren och god, när du använder det nöje som du nekar dig själv för dina bröders behov. På så sätt blir fysisk kärlek broderlig och social kärlek, då den breder ut sig.