Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

29 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 26

Människan älskar således redan Gud, men ännu för sin egen skull och inte för hans. Det krävs stor vishet för att förstå vad vi klarar av själva och vad vi kan göra med Guds hjälp, och för att se upp så att vi inte förödmjukar honom som bevarar oss från allt ont. Men om trångmålen blir många, och vi oupphörligen vänder oss till Gud och hela tiden får hjälp från honom, bevekas då inte vårt hjärta oavsett om det är gjort av brons eller sten av den befriande nåd som får oss att älska Gud för hans egen skull och inte för vår egen?
Ständiga prövningar tvingar människan att oupphörligt vända sig till Gud. Denna vana tillfredsställer henne och får henne att erfara att Herren är mild. På så sätt är erfarenheten av hans godhet mycket mer pådrivande än hennes egenintresse att med ren kärlek älska Gud, såsom samarierna sade till kvinnan som förkunnade för dem att Herren var bland dem: Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han är världens frälsare (Joh 4:42). Efter deras exempel kan vi säga till vår kropp: ”Nu är det inte längre på grund av dina egna behov som vi älskar Gud, utan för att vi har erfarit och vet hur mild Herren är” (Ps 34:9). Kroppen är ett slags språk som genom sina behov i glädje förkunnar de välgärningar den har erfarit. För den människa som upplever detta är det inte svårt att följa budet att älska sin nästa, ty den som verkligen älskar Gud älskar följaktligen allt det som kommer från honom. Hon älskar med renhet och det är inte betungande att lyda ett rent bud, ty kärlekens lydnad renar hjärtat (1 Pet 1.22). Hon älskar med rättfärdighet och följer ett rätt bud. Denna kärlek är tacksam, ty den är till skänks. Den är ren, ty den består inte av ord och läpparnas bekännelse, utan av handling och sanning. Den är rättfärdig, ty den ger lika mycket som den får. Den människa som älskar så, älskar på samma sätt som hon blir älskad. Hon söker han inte sitt, utan Jesus Kristus liksom han sökte vårt eller snarare oss. Så älskar den som säger: Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd (Ps 118:1). Den som sjunger Herrens lov, inte för att han har nytta av det, utan för att han är god, älskar verkligen Gud för hans egen skull och inte för sin egen. Så älskar inte den, om vilken det är skriver: Han prisar Gud för att det gått honom väl (Ps 49:19). Den tredje graden av kärlek är att älska Gud för hans egen skull.