Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

30 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 27

Salig är den människa som har nått den fjärde graden, där hon älskar sig själv endast för Guds skull. Herre, din rättfärdighet är som väldiga berg (Ps 36:7). Denna kärlek är såsom ett berg, ett Guds berg som är högt, frodigt och bördigt. Vem får gå upp till Herrens berg (Ps 24:3)? Vem ger mig duvans vingar, så att jag kan flyga bort (Ps 55:7)? En hydda byggd i frid, på Sion hans boning (Ps 76:3). Ve mig som måste bo i exil (Ps120:5)! När kommer kött och blod, lerkärl och jordhyddor att förstå dessa underverk? När erfar själen en gudomlig kärlek som är så stor och berusande att den glömmer sig själv, uppfattar sig som en sönderslagen kruka, inriktar sig förbehållslöst på Gud, förenar sig och blir en ande med honom samt säger: Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min arvedel för evigt (Ps 73:26)? Salig och helig är den som det i detta dödliga liv blir givet att erfara något liknande i sällsynta ögonblick eller en enda gång, hemlighetsfullt och kortvarigt som en blixt. Att på någon sätt förlora sig själv som om man inte längre funnes till, att inte känna av sig själv, bli förintad, hör till himmelskt liv och inte jordiskt. Ja, om det blir en människa förunnat att en gång eller för ett ögonblick erfara detta tillstånd, avundas henne den onda tidsåldern (Gal 1:4), och oroar henne dagens bekymmer (Matt 6:34). Den förgängliga dagen blir henne en börda (Vish 9:15) och kroppens behov påfrestande. Den naturliga svagheten beklagar sig och än våldsammare kallar den medmänskliga kärleken henne tillbaka. Hon blir dessvärre tvingad att återvända till sig själv och att åter falla ner i sitt inre och utropa: Herre, jag är hårt ansatt, grip in till min hjälp (Jes 38:14). Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp (Rom 7:24).