Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

31 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 28

Liksom Skriften säger att Gud skapat allt för sin egen skull, kommer den stund när verket gör sig likformigt i överensstämmelse med sitt upphov. En dag måste vi således intaga samma hållning. Eftersom Gud har velat att allt skall vara till för honom, låt oss bidra med att vi själva och hela vårt jag är till för honom, det vill säga för hans vilja och inte vårt begär. Ett behov som blir tillgodosett eller lycka som blir oss given är oss en mindre orsak till djup glädje än att uppfylla hans vilja i oss och genom oss, vilket vi varje dag ber om i bönen: Ske din vilja i himmelen så ock på jorden (Matt 6:10).
Heliga och rena, ljuva och milda kärlek! Rena och av viljan obefläckade avsikt! Så mycket renare och mer obefläckad som den är inte beblandad med personligt intresse! Så mycket ljuvare och mildare som allt den erfar är gudomligt! Att älska så innebär att bli gudomliggjord. Det är som med en liten droppe vatten som blandas med mycket vin. Den tycks helt försvinna genom att få vinets smak och färg eller vitglödgat järn som ser ut exakt som elden och förlorar sin ursprungliga form. Samma sak gäller luften som badar i solljus och omvandlar sig till ljus så att den mer verkar vara själva ljuset och inte belyst. Så sker även med helgonen. Alla mänskliga sinnesrörelser smälter på ett outsägligt sätt och flödar in i Guds vilja. Hur skulle i annat fall Gud vara allt i allt, om det i människan överlevde någonting som var av henne själv? Förvisso blir naturen bestående, men i annan form, i annan härlighet, i annan kraft.
När sker detta? Vem kommer att se det? Vem får äga det? När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud (Ps 42:3)? ”Sök Herren”, manar mitt hjärta. Dig, o Herre, söker jag (Ps 27:8). Tror du att det blir mig givet att få se ditt heliga tempel?