Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

01 september 2006

Om kärleken till Gud - 29

Jag tror inte att det går att uppfylla budet: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd (Matt 22:37) så länge hjärtat måste tänka på kroppen, själen måste ge den liv och hålla den vid liv i detta tillstånd, och förrän den blivit befriad från alla fysiska svårigheter och får styrka från Guds kraft. Ty det är omöjligt för själen att helt koncentrera sig, vända sig till Gud och betrakta hans ansikte, så länge den måste ägna sin uppmärksamhet åt den ömtåliga och eländiga kroppen och tjäna den.
Det är först i en andlig och odödlig kropp, ren, försonad, fridfull och underdånig anden i allt, som själen kan hoppas på att besitta kärlekens fjärde grad eller snarare vara ägd av Gud på denna nivå, ty en sådan nåd utgår från gudomlig makt och är inte ett resultat av mänsklig ansträngning. Själen kommer lätt till denna högsta nivå, när ingen kroppslig dragningskraft fördröjer den, och den inte blir störd på sin snabba och skyndsamma väg till Herrens glädje. Tänker vi oss inte att de heliga martyrerna åtminstone delvis fått denna nåd medan de ännu befann sig i den segerrika kroppen? Det krävdes utan tvekan att de var besjälade av en stark kärlek för att utsätta kroppen för lidande och smärta. Fruktansvärda plågor störde deras lugn, men fick dem inte att förlora fattningen.