Om kärleken till Gud - 29

Jag tror inte att det går att uppfylla budet: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd (Matt 22:37) så länge hjärtat måste tänka på kroppen, själen måste ge den liv och hålla den vid liv i detta tillstånd, och förrän den blivit befriad från alla fysiska svårigheter och får styrka från Guds kraft. Ty det är omöjligt för själen att helt koncentrera sig, vända sig till Gud och betrakta hans ansikte, så länge den måste ägna sin uppmärksamhet åt den ömtåliga och eländiga kroppen och tjäna den.
Det är först i en andlig och odödlig kropp, ren, försonad, fridfull och underdånig anden i allt, som själen kan hoppas på att besitta kärlekens fjärde grad eller snarare vara ägd av Gud på denna nivå, ty en sådan nåd utgår från gudomlig makt och är inte ett resultat av mänsklig ansträngning. Själen kommer lätt till denna högsta nivå, när ingen kroppslig dragningskraft fördröjer den, och den inte blir störd på sin snabba och skyndsamma väg till Herrens glädje. Tänker vi oss inte att de heliga martyrerna åtminstone delvis fått denna nåd medan de ännu befann sig i den segerrika kroppen? Det krävdes utan tvekan att de var besjälade av en stark kärlek för att utsätta kroppen för lidande och smärta. Fruktansvärda plågor störde deras lugn, men fick dem inte att förlora fattningen.