Om kärleken till Gud - 30

Vad kan man säga om de själar som redan är befriade från sina kroppar? Vi är övertygade om att de är helt nedsänkta i ett oändligt hav av evigt ljus och ljus evighet. Men om de döda alltjämt traktar efter att förena sig med kroppen, vilket inte kan förnekas, eller om de önskar och hoppas det, är det tydligt att de inte är fullständigt förändrade, ty de söker något av sig själva, hur lite det än må vara, som drar till sig deras uppmärksamhet. Så länge döden inte är uppslukad och segern vunnen (1 Kor 15:54) och det eviga ljuset inte tagit nattens alla gömslen i besittning och våra kroppar inte utstrålar den himmelska härligheten, kan själarna inte prisge sig själva och gå över till Gud. De är ännu bundna vid kroppen, inte genom liv och själsförmögenheter, utan genom en naturlig kärlek, och den förutan vill och kan de inte nå sin fulländning.
Innan kroppen blivit återställd erfar själen inte denna svaghet i Gud som är dess fullkomliga och högsta tillstånd. Om anden kunde bli fulländad utan kroppen, skulle den inte önska samhörighet med den. Själen avstår eller återtar inte kroppen utan att det innebär en förbättring för den. De trognas död är dyrbar i Herrens ögon (Ps 116:15). Om döden är dyrbar, vad är då inte livet och särskilt detta liv? Det är inte förvånande att den förhärligade kroppen bidrar till själens lycka, ty när den var ömtålig och dödlig var den till stor hjälp. Han talade sant som sade att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom (Rom 8:28)! Den själ som älskar Gud får mycket av sin svaga kropp, sin döda kropp och sin återuppståndna kropp. I det första skedet botgöring, i det andra vila och i det tredje fulländning. Med rätta vill den inte uppnå det fullkomliga tillståndet utan den kropp som i alla skeden gjort den så mycket gott.