Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

06 september 2006

Om kärleken till Gud - 34

Utdrag ur ett brev till kartusianbröderna
Inledning

Jag minns att jag tidigare skrivit ett brev till kartusianbröderna där jag bland annat berörde dessa fyra grader. Det är möjligt att jag gjorde även andra reflexioner över kärleken, men allt handlade om samma ämne. Kanske kan det vara av värde att tillfoga några avsnitt ur detta brev, särskilt som det är lättare för mig att kopiera sådant som jag redan har skrivit än att skriva på nytt.

Jag säger således att den sanna och äkta uppriktiga kärlek som kommer från rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro får oss att älska det som gagnar vår nästa lika mycket som oss själva. Det är tydligt att den, som endast älskar sitt eget eller älskar sitt eget mer än andras, inte älskar det goda för att det är gott, utan för den fördel det medför. Han kan således inte lyda profeten som säger: Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd (Ps 118:3). Han tackar Gud för att denne utan tvekan är god för honom, men inte i sig själv och därför förtjänar han profetens förebråelse: Han prisar dig då du handlar väl mot honom (Ps 49:19). Det finns människor som prisar Herren för att han är mäktig, andra för att han är god mot dem och ytterligare andra för att han är god i sig. De första är rädda slavar, de andra är snikna löntagare, och de sistnämnda är söner som ärar sin fader. De räddhågade och näriga tänker endast på sig själva. Det är bara den kärlek som finns hos sonen som inte söker sitt.
Om den tror jag att det är sagt: Herrens lag är utan brist, den omvänder själarna (Ps 19:8), ty endast den förmår själen att vända sig bort från kärleken till sig själv och världen och att vända den till Gud. Varken fruktan eller kärlek till sig själv kan omvända själen. Ibland byter de ansikte eller yttre framtoning, men aldrig hjärta. Slavarna gör ibland Guds verk, men aldrig spontant utan framhärdar i hårdhet. Löntagarna utför dem inte gratis, utan av girighet. Där det råder egenkärlek finns individualism, där det finns individualism finns det vrår, och där det finns vrår finns det utan tvekan även sopor och smuts. Slaven har således sin lag i fruktan som binder honom. Löntagaren har sin i snikenhet, som utövar dragningskraft på honom och fångar hans uppmärksamhet. Ingen av dessa lagar är fläckfri och kan omvända själen. Kärleken omvänder däremot själen och gör den fri.