Om kärleken till Gud - 39

Som en följd av vår kroppslighet och att vi föds utifrån sinnligt begär, börjar våra begär eller kärleken i kroppen. Om den ledsagas väl gör den framsteg under nådens ledning ända tills den så småningom blir absorberad av anden, ty det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga (1 Kor 15:46). Därför skall vi först bära den jordiska människans avbild och sedan den himmelskas. Människan börjar alltså med att älska sig själv, ty hon är kropp och förstår ingenting utanför sig själv. Men när hon ser att hon inte kan överleva börjar hon genom tron att söka och älska Gud som hon behöver. På en andra nivå älskar hon Gud , men för sin egen skull – inte för hans. Utifrån sin nöd vänder hon sig till honom i meditation, lektyr, bön, lydnad och blir förtrolig med Gud som undan för undan omärkligt gör sig känd och följaktligen och får hon så erfara hans mildhet.
När hon erfarit Herrens mildhet, kommer hon till den tredje nivån och då älskar hon Gud för hans egen skull och inte för sin egen. Här stannar man länge och jag vet inte om någon kan komma längre på denna väg och nå den fjärde nivån, där människan inte längre älskar sig själv, utan endast Gud. Om andra har erfarenhet av detta, må de vittna därom, men för egen del måste jag bekänna att jag inte tror att det är möjligt. Men det inträffar med all säkerhet, när den gode och trogne tjänaren får gå in i sin Herres glädje och berusa sig av överflödet i Guds hus. Han glömmer fullständigt sig själv som om han inte längre tillhörde sig själv, skyndar förbehållslöst till Gud och håller sig så fast vid honom att han blir en ande med honom. Jag tror att profeten menade detta, när han skrev: Jag skall besjunga Herrens storverk, Herre jag skall endast minnas din rättfärdighet (Ps 71:16). Han visste mycket väl att han genom att gå in i Herrens andliga storverk skulle bli befriad från all kroppslig svaghet och att inte längre behöva tänka på den, utan att helt förandligad endast tänka på Guds rättfärdighet.