Predikningar till kyrkoinvigningsfesten I:6

Välsignelse
Välsignelse förväntar vi oss först mot slutet, när Gud öppnar sin hand för att stilla allt levandes hunger med nåd (Ps 145:16). Ty de fyra föregående nådegåvorna utgör en underpant på belöningen, medan själva belöningen består av välsignelsen. Ja, i välsignelsen når den heliggörande nåden sin kulm, ty vi går redan över till den eviga boning som inte är gjord av människohand, utan som finns i himlen (2 Kor 5:1). Den är byggd av levande stenar (1 Pet 2:5), d.v.s. av änglar och människor.
Byggnation och invigning fullbordas tillsammans. Ty spridda bjälkar och stenar utgör inte ett hus, där man kan bo. Det krävs att de sammanfogas för att det skall bli ett hus. Det är så den fullkomliga enheten bland de himmelska andarna, som är förenade med varandra i samstämmighet, erbjuder åt Gud en fullbordad boning som är honom värdig, ett hus som obeskrivligt gläder det ärorika Majestät som bor däri (Jes 2:10).
Vem skulle bättre kunna känna till kungarnas alla hemliga rådslag och vara förtrogen med alla deras ord och handlingar än bjälkarna och stenarna i deras palats, om det inte vore för att de saknar förstånd? Det är därför som de levande och förnuftsbegåvade stenarna i detta himmelska hov är närvarande vid Guds rådslag och känner Trefaldighetens mysterier och hör de outsägliga orden som ingen människa får uttala (2 Kor 12:4). Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov (Ps 84:5). Ja, ju mer de ser, förstår och lär känna, desto större blir deras kärlek, liksom deras lovprisning och förundran.