Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:5

Nu kommer vi till förgårdarna som tar emot dem som lämnar en mödosam kamp och erbjuder dem en angenäm lycka. Andens förstlingsgåvor har redan kommit dem till del, vila efter mödor, trygghet efter besvärligheter och fred långt borta från fienderna. Ja, säger Anden, de skall få vila efter sina mödor (Upp 14:13), Anden som hittills med glöd brukat förbjuda dem att vila och föreskriva dem arbete. Det är han som avlägsnar alla bekymmer från dem och befriar dem från allt besvär, medan han nu genom sina råd förmår själen att bekymra sig och att oroa sig för så mycket (jfr Luk 10:41). Det är han som, en gång när segern är vunnen, milt låter själen vila i frid hos sig (Ps 4:9), medan han uppmuntrar den att vaka och väpnar den för kamp, när lejonet morrar och ryter (1 Pet 5:8).
Som vi tidigare i förbigående har påpekat, är detta snarare en fråga om att befria oss från det onda än att skänka oss salighet, om inte vår hårda erfarenhet av nöd tvingade oss att betrakta frånvaron av det onda som höjden av lycka. På samma sätt betraktar ett samvete som inte är belastat av alltför stora överträdelser detta som höjden av helighet. Då vi betraktar rättfärdighet som frånvaro av överträdelse och salighet som frånvaro av elände, kan vi tillåta oss att konstatera hur långt borta vi är från det högsta goda.