Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

06 oktober 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:6

Men man måste se upp, så att man inte identifierar detta med husets rikedom och dess glädjes strömmar (Ps 36:9), liksom det övriga: vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9). Människa, gör därför inte anspråk på att höra det som inget mänskligt öra hört, sök inte hos en människa det som inget mänskligt öga ser och vad en mänsklig ande inte kan förstå.

Men låt oss inte tiga helt på denna punkt. När vi på avstånd hälsar vårt hemland (Heb 11:13) upptäcker vi på doften ett trefaldigt löfte: makt, storhet och härlighet.
Det var en man, en fångenskapens son här på jorden (Dan 5:13) som sade: Jag vill ständigt vittna om den hjälp du ger (Ps 71:15). Men vi som är omgivna av svaghet (Heb 5:2) kan inte förstå vad frånvaro av svaghet innebär. Nej, för närvarande kan vi inte veta vad det innebär att vara rustad med kraft (Luk 24:49) och att gå in i makten, och inte bara makten, utan den stora, starka och allsmäktiga makten.
Ett trovärdigt vittne (jfr Upp 1:5) förkunnar: dem Gud har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet (Rom 8:30). En härlighet och särskilt den som endast framgår ur en gränslös och omätlig storhet kan vi i vår litenhet just nu åtminstone vänta på. Men det är inte tal om att förstå den.
Nu är det emellertid inte nödvändigt att frukta eller att vara misstänksam mot löftet om härligheten. Medan din längtan efter denna härlighet fortfarande är utsatt för mångahanda hot, kan du med lycka och tillförsikt ösa ur den. Ty en gång skall var och en få sitt beröm från Gud (1 Kor 4:5), ett säkert och evigt beröm, utan gränser och risk för stolthet - kort sagt såsom det är skrivet: Det är gott att sjunga vår Guds lov (Ps 147:1).
Bröder, låt oss nu medan vi lever i tälten kämpa modigt för att sedan få åtnjuta ljuvlig vila på förgårdarna och till slut ett överjordiskt förhärligande i huset, medan ett ögonblicks lätta lidande nu åstadkommer i oss en härlighetens eviga tyngd (2 Kor 4:17) som går utöver varje mått och storhet. Så prisar vi Herren ständigt (Ps 44:9) i sanning och inte i fåfänga.