Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:1

En dubbel självbetraktelse

Bröder, även i dag firar vi en högtidlig fest. Det är lätt för mig att säga, men om vi vill veta vilket helgon det handlar om, är det kanske inte så lätt att svara. Varje gång vi firar minnet av en apostel, martyr eller bekännare är det inte så svårt att närmare ange vem det är, t. ex. den salige Petrus, den ärorike Stefanos, vår fader Benedikt eller någon annan av de stora i det himmelska hovet.
Men nu är det inte någon av dem som vi firar, och ändå rör det sig om en fest. Och inte vilken som helst, utan en som är allt annat än liten. Om ni genast vill höra det, så firar vi Guds hus, Guds tempel, den evige konungens stad, Kristi brud. Ingen betvivlar att bruden till helgonens Helige är helig eller att hon är värd att firas med alla ärebetygelser. Och vem kan betvivla att Guds hus är heligt, eftersom man kan läsa om det: ditt hus skall vara heligt, Herre, för alltid (Ps 93:5)? Likaså är hans tempel heligt och beundransvärt i rättvisa (Ps 65:5 Vulg). Johannes såg den heliga staden och vittnar: Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man (Upp 21:2).
Jag måste bekänna att dessa ord uppenbarar vad jag hittills har velat dölja. Ja, bruden och staden, liksom templet och boningen är en och samma verklighet. Det är inte förvånande med tanke på att Gud på samma sätt är en, han som framträder som brudgum, konung och familjefader.