Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:3

Utifrån denna välgärning händer det att jag tänker på min själ, och jag måste tillstå att jag kan konstatera två ting som motsäger varandra. Om jag betraktar den så som den verkligen är, i och utifrån sig själv, kommer jag inte på någonting som är sannare än detta: Den förvandlar sig till ingenting (Ps 73:22 Vulg). Är det nödvändigt att räkna upp varje enskilt elände och närmare ange hur till den grad den är tyngd av synder, försjunken i mörker, snärjd av allt som förför den, förtärd av sina begärs lust, utsatt för passioner, full av illusioner, benägen att göra det onda, (1 Mos 8:21), mottaglig för laster, kort sagt, helt förvirrad och full av all slags vanära ?
Om vår rättfärdighet framstår som en fläckad klädnad (Jes 64:59) i sanningens ljus, hur ser då vår orättfärdighet ut? Om ljuset inom oss är mörker, vad skall man då säga om själva mörkret inom oss? Under förutsättning att vi på djupet och utan bortförklaringar granskar vårt inre och objektivt bedömer det, är det lätt för oss alla att skriva under apostelns sanning och i full frihet förkunna: Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv (Gal 6:3).
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, lyder en from trosbekännelse, och ger akt på henne så noga? Så vad? Jo, otvivelaktigt har människan gjort sig lik intigheten (Ps 144:12 Vulg), hon har förvandlats till ingenting (Ps 73:22 Vulg). Människan är ingenting.
Men hur kan hon vara ingenting, om Gud gör så stor sak av henne? Hur kan hon ingenting vara, om Gud så noga ger akt på henne?