Predikan till Alla helgons dag IV:1

När vi vår förra predikan hade kommit till det altare under vilket Johannes hörde helgonen ropa (Upp 6:9), gjorde vi ett avbrott och uppsköt resten till senare, vilket ni kanske minns, för att nu efter våra böner med större tillförsikt kunna gå in i detta heliga och hemliga rum. Tidpunkten har nu kommit, då jag vill delge er mina tankar om detta, vilket givetvis inte utesluter att någon annan kan ha fått en annan uppenbarelse.
Den första frågan som vi tar itu med är följande: Hur skall man förstå att Johannas hörde helgonen ropa under Guds altare, då frälsaren i evangeliet säger att änglarna förde Lasaros själ Abrahams sida (Luk 16:22) och inte under Guds altare? Job vågade aldrig hoppas på att få komma till Guds altare, ty han sade: Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig, men blott för en tid (Job 14:13).
Bröder, när Johannes hörde helgonen ropa under Guds altare, hade den tid kommit som Job hade bett om, den tid då Gud ingriper och förbarmar sig (Ps 102:14). Innan han kom som var efterlängtad och som med sitt blod utplånade vår fördömelse (Kol 2:14), släckte det brinnande svärdet (1 Mos 3:24) och öppnade himmelriket för de troende, fanns det ingen möjlighet för något helgon att komma in i detta rike. I helvetet hade Gud reserverat en lugn och sval plats för dem och upprättat en stor klyfta mellan helgonens och de gudlösas själar (Luk 16:26). Alla levde i mörkret, men alla plågades inte. De gudlösa pinades, men de rättfärdiga tröstades. Genom Job vet vi att alla var i mörkret, ty han var övertygad om att även han själv skulle gå till ett land av mörker och dödsskugga (Job 10:21).