Predikan till Alla helgons dag V:9

Sådan är den andra längtan som tänds i oss när vi minns helgonen, nämligen att se Kristus uppenbara sig för oss som vårt liv, liksom han uppenbarar sig för dem, och att vi skall träda fram i härlighet tillsammans med honom (Kol 3:4).
Under tiden ser vi honom inte sådan han är, utan sådan han har blivit för oss. Vårt huvud framträder inte krönt med härlighet utan med våra synders törnen. Det är vad Skriften säger: Kom ut, Sions döttrar, skåda kung Salomo och kronan hans mor har krönt honom med (Höga v 3:11). Vilken konung och vilken krans! Vår konung kröntes ned en krans av törnen av sin moder, synagogan, som inte var mor utan styvmor.
Vilken skam för oss, hans lemmar, att söka härligheten, medan vårt huvud är så vanärat och utan gestalt och fägring (Jes 53:2) eller något liknande. Nu är han den sanne Salomo och han kommer som fredsfurste med fred och inte med salighet och härlighet. Så visar han sig på alla sätt vara värd änglarnas lovsång som förkunnar fred på jorden och ära i himlen (Luk 2:14). Vilken skam för hans lemmar att bete sig som finsmakare under ett huvud som är törnekrönt och vars purpur nu inte är ett uttryck för ära utan hån (jfr Mark 15:17).
Man kan konstatera att på många ställen firas denna dag med högfärdiga kalas, men kanske borde man säga att den vanhedras. De som gör så får se. De firar inte helgonen utan sig själva på dessa kalas. De behagar sig själva och inte helgonen.
När Kristus kommer skall man inte längre förkunna hans död (1 Kor 11:26) för att vi skall veta att också vi är döda och lever ett osynligt liv hos honom (Kol 3:3). Då kommer vårt huvud att uppenbara sig i härlighet och de förhärligade lemmarna kommer att stråla. Då kommer han att förvandla vår ringa kropp och göra den lik hans, det vill säga huvudets härlighet (Fil 3:21).
Låt oss målmedvetet och tryggt sträva efter denna härlighet, så att vi inte får höra någon säga till oss: ”Ni vill bli ärade av varandra och söker inte äran hos den ende Guden” (Joh 5:44).