Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

31 december 2006

Julaftonspredikan II:1

Juda och Jerusalem, frukta icke. Vi vänder oss till de sanna judarna, till dem som är judar i ande och inte efter bokstaven (Rom 2:28-29), Abrahams efterkommande (Rom 11:1), vilka fullbordat sin förökning enligt löftet (1 Mos 22:17). Det är inte biologiska barn, utan löftets barn (Rom 9:8) som vi betraktar som hans efterkommande.
Vi talar inte heller om Jerusalem som dödar profeterna (Matt 23:37). Hur skulle vi kunna trösta den stad (Klag. 2:13) som Jesus begrät (Luk 19:41) och som lämnades till förfall? Men till den nya staden som kommer ner från himlen (Upp 21:2) säger vi: Frukta icke Juda och Jerusalem.
Frukta inte, ni sanna bekännare, ni som ej blott med läpparna utan i allt bekänner Herren. Ni har iklätt er bekännelsen såsom en klädnad (jfr Ps 109:18). Ja, bekänn Herren allt det i er är (Ps 103:1) och låt alla ben i er kropp förkunna: Herre, vem är dig lik (Ps 35:10)? Så kommer ni att skilja er från dem som påstår sig känna Gud, men som i handling förnekar honom (Tit 1:16). Bröder, en sann bekännelse förutsätter att alla era handlingar är hans och att de bekänner honom. Och att de bekänner honom i en tvåfaldig bekännelse på så sätt att ni bär en dubbel klädnad, nämligen bekänner era synder och lovprisar Gud. (Kombinationen syndabekännelse och lovprisning är klassisk, se Augustinus – översättarens kommentar.)