Julaftonspredikan II:1

Juda och Jerusalem, frukta icke. Vi vänder oss till de sanna judarna, till dem som är judar i ande och inte efter bokstaven (Rom 2:28-29), Abrahams efterkommande (Rom 11:1), vilka fullbordat sin förökning enligt löftet (1 Mos 22:17). Det är inte biologiska barn, utan löftets barn (Rom 9:8) som vi betraktar som hans efterkommande.
Vi talar inte heller om Jerusalem som dödar profeterna (Matt 23:37). Hur skulle vi kunna trösta den stad (Klag. 2:13) som Jesus begrät (Luk 19:41) och som lämnades till förfall? Men till den nya staden som kommer ner från himlen (Upp 21:2) säger vi: Frukta icke Juda och Jerusalem.
Frukta inte, ni sanna bekännare, ni som ej blott med läpparna utan i allt bekänner Herren. Ni har iklätt er bekännelsen såsom en klädnad (jfr Ps 109:18). Ja, bekänn Herren allt det i er är (Ps 103:1) och låt alla ben i er kropp förkunna: Herre, vem är dig lik (Ps 35:10)? Så kommer ni att skilja er från dem som påstår sig känna Gud, men som i handling förnekar honom (Tit 1:16). Bröder, en sann bekännelse förutsätter att alla era handlingar är hans och att de bekänner honom. Och att de bekänner honom i en tvåfaldig bekännelse på så sätt att ni bär en dubbel klädnad, nämligen bekänner era synder och lovprisar Gud. (Kombinationen syndabekännelse och lovprisning är klassisk, se Augustinus – översättarens kommentar.)