Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

23 december 2006

Missus est II:14

Varför ville han skilja sig från henne? Lyssna inte till mig utan till fädernas tankar. Josef ville skilja sig från henne av samma anledning som fick Petrus att avvisa Herren, när denne sade: Lämna mig, Herre, jag är en syndare (Luk 5:8), liksom officeren som inte ville släppa in Jesus i sitt hus: Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak (Matt 8:8). På samma sätt tyckte Josef att han var en ovärdig syndare och han sade sig att det inte kunde vara honom givet att leva tillsammans med någon så stor och hög, vars överlägsna värdighet fyllde honom med fruktan. Ty med fruktan såg han henne vara obestridligt präglad av gudomlig närvaro, och då han inte kunde tränga in i detta mysterium ville han skilja sig från henne. Petrus fruktade maktens storhet och officeren majestätets närvaro. Som människa fruktade Josef det nya och djupet i detta mysterium. Därför ville han skilja sig från henne i tysthet. Det förvånar dig att Josef betraktade sig ovärdig gemenskapen med den havande jungfrun, men du hör att inte heller Elisabet klarade av hennes närvaro utan fruktan och respekt. Hon sade: Hur kan det hända mig att min Herres moder kommer till mig (Luk 1:43)? Det är av samma skäl som Josef ville skiljas från henne i tysthet och inte öppet. Utan tvivel för att man inte skulle söka efter motivet för skilsmässan och efterforska dess orsak. Ty vad skulle denne rättfärdige man (Matt 1:19) svara det hårdnackade folket (2 Mos 32:9), det olydiga och motspänstiga folket (Rom 10:21)? Om han hade sagt det som han tänkte, det vill säga det som han hade konstaterat beträffande Jungfruns renhet, skulle inte de icke-troende och grymma judarna genast ha hånat honom och därtill stenat Jungfrun? Hur skulle de ha kunnat tro på den tysta sanningen i modersskötet, vars rop i Templet de senare föraktade? Vad skulle de ha gjort med honom medan han ännu var osynlig, när de senare medan han strålade i miraklernas glans bar hand på honom? Denne rättfärdige man hade således all anledning att skiljas från henne i tysthet, för att inte tvingas att antingen ljuga eller att smutskasta henne.