Julaftonspredikan II:4

Juda och Jerusalem, frukta icke, även om ni inte redan nu kan nå den fullkomlighet ni önskar. Må biktens ödmjukhet ersätta er vandels ofullkomlighet. Ty Guds ögon ser den. Därför har han givit sina befallningar som skall följas noga (Ps 119:4). Så när vi ser de brister som kännetecknar vår ofullkomlighet och att vi inte kan göra det som vi bör, kan vi ta vår tillflykt till barmhärtigheten och säga: Din nåd är mer värd än livet (Ps 63:4). Och om vi inte kan ikläda oss oskuld och rätt, kan vi åtminstone framträda i bekännelsens skrud. Syndabekännelse är skönhet inför Guds ansikte (Ps 96:6) under förutsättning att den, såsom vi tidigare sagt, inte kommer endast från läpparna, utan från hela människan och att alla ben i vår kropp säger: Herre, vem är som du (Ps 35:10), utifrån vår väntan på fred och längtan efter försoning med Gud.
Till dessa människor är det sagt: Juda och Jerusalem, frukta icke; i morgon skall ni gå hädan. Och så snart själen lämnar kroppen, kommer all dess kärlek och längtan som är spridd och bunden utöver hela världen att lämna denna vidhänglighet och Herren kommer att vara med er.
Detta kan tyckas vara ett överdrivet hopp, om ni ser till er själva och inte till det goda som väntar er. Men är inte detta vad hela världen väntar på? Allt skapat har lagts under tomhetens välde (Rom 8:20). Människan, som Gud satte över sitt hus, och till härskare över allt han ägde, har fallit (Ps 105:21). I samma ögonblick fördärvades hela arvet, luftens temperaturbalans gick förlorad, marken som Adam brukade förbannades (1 Mos 3:17) och allt blev lagt under förgängligheten.