Julaftonspredikan III:4

Denna kunskap leder i ett första skede till ånger, det vill säga smärta. Skratt förvandlas till gråt, sång till jämmer, glädje till sorg (Jak 4:9). Allt som du tidigare tyckt mycket om börjar misshaga dig och du börjar avsky just det som du tidigare särskilt sökte. Så är det skrivet: Den som ökar sin kunskap ökar även sin smärta (Job 14:4 äldre versioner). Beviset på sann och helig kunskap är medföljande smärta.
I ett andra skede leder kunskapen till rättelse. Du tillåter inte att dina lemmar brukas som redskap för syndens orättfärdighet (Rom 6:13). Du begränsar din aptit, du behärskar din vällust, du tyglar din stolthet och du låter din kropp, som tidigare tjänade orättfärdigheten, tjäna heligheten (Rom 6:19). Den vise säger: Om en bygger upp och en annan river ner, vad vinner de då mer än mödor (Syr 34:28)? Om man badar efter liksvepning men rör liket igen, vad vinner man då med sin rening (Syr 34:30)? Frälsaren bjuder oss att se upp, så att det inte händer oss något värre (Joh 5:14).
Så här kan det inte fortsätta länge med mindre än att själen med största uppmärksamhet outtröttligt vakar över sig själv, varför kunskapen i ett tredje skede framkallar en ständig vaksamhet. Genom att ge akt på sig själv börjar man att troget hålla sig till Gud (Mika 6:8) och prövar ur alla synvinklar, om det finns det minsta som kan misshaga det vördnadsbjudande majestätet.
Genom att ångra sig blir man antänd, genom att korrigera sig brinner man, genom vaksamhet lyser man och blir så förnyad till det inre och till det yttre.