Julaftonspredikan III:5

När människan har kommit så här långt är hon befriad från lidande och smärta och börjar andas normalt. En andlig glädje dämpar hennes rädsla och hennes stora överträdelser får henne inte att störta sig ner i överdriven sorg (2 Kor 2:7). Hon fruktar domaren, men hoppas på Frälsaren, ty i hennes själ berör och motverkar fruktan och glädje varandra (obequitent et obvient). Det händer att fruktan tar övertag, men ofta stänger glädjen ut fruktan och in sin hemlighet (excludat et concludat).
Lyckligt är det samvete där det oavlåtligt pågår en sådan kamp, ända tills allt som är dödligt blir uppslukat av livet (2 Kor 5:4) och att ofullkomlig fruktan blir utrymd så att det bereds plats åt fullkomlig glädje (1 Kor 13.10). För ett sådant samvete är fruktan inte evig, i motsats till glädjen (Jes 61:7).
Samvetet må emellertid brinna och lysa (Joh 5:35) och inte tro sig redan vara i ett hus, där man kan förflytta en tänd lampa utan att bry sig om korsdrag. Nej, samvetet må vara medvetet om att det befinner sig utomhus och bemöda sig om att med handen skydda sin låga. Må det inte förlita sig på vinden, även om den verkar vara stilla. Ty plötsligt och helt oförutsett (jfr Luk 12:40) sker en förändring och genom handens försumlighet blåses lågan ut. Även om lågan skulle bränna handen på den som bär ljuset, vilket ofta händer, är det bättre att tåla det än att ta bort handen, ty ett ögonblick räcker för att lågan skall blåsas ut.
Om vi vore i en boning som inte är gjord av människohand, utan evig i himlen (2 Kor 5:1), där ingen fiende kan gå in och varifrån ingen vän kan gå ut, skulle vi inte behöva frukta någonting. Men för närvarande är vi utsatta för tre vindar, lika svekfulla som mäktiga: köttet, djävulen och världen, vilka bemödar sig om att släcka det upplysta samvetet, och inge våra hjärtan dåliga önskningar och förbjudna impulser. Plötsligt upphetsar de dig så till den grad att du knappt vet varifrån du kommer eller vart du går (jfr Joh 3:8). Två av dessa vindar kan ofta mojna, men ingen har någonsin kunnat få den tredje att bedarra. Därför är det nödvändigt att med två händer, hjärtats och kroppens, beskydda själen så att dess eld inte slocknar. Det gäller att varken ge efter eller vika undan, även om frestelserna är så våldsamma att de förmår både den yttre och den inre människan att falla till marken (jfr 2 Kor 4:16). Men vi kan säga med den helige psalmisten: Jag bär min själ alltid i min hand (Ps 119:109).

Låt oss välja att vara brinnande i stället för eftergivna. Och eftersom vi inte så lätt glömmer vad vi bär i våra händer, skall vi aldrig glömma våra själars angelägenheter. Må den omtanken vara det viktigaste för våra hjärtan.