Julaftonspredikan IV:6

Vi har sett frälsningens och livets rikedomar, vi har sett den härlighet som den Enfödde har fått av Fadern (Joh 1:14). Och du undrar: vilken Fader? Han skall kallas den Högstes Son (Luk 1:32). Vi vet vem som är den Högste. Men för att undanröja varje tvivel: Barnet skall kallas heligt (Luk 1:35), säger ängeln Gabriel till Maria, han skall kallas den Högstes Son (Luk 1.32). Ja, i sanning helig! Du låter inte din trogne se graven (Ps 16:10), och han besparade sin moder förgängligheten.
Antalet under ökar, rikedomen växer, kassakistan är öppen. Den som föder är både moder och jungfru och den som blir född är både Gud och människa. Men skall vi ge det som är heligt åt hundarna och kasta våra pärlor åt svinen (Matt 7:6)? Icke, vår skatt skall gömmas i åkern (Matt 13:44) och våra tillhörigheter i en säck (1 Mos 42:25). Jungfrufödseln behöver döljas av trolovningen och den smärtfria nedkomsten av barnets skrik och gråt. Dessutom måste födseln som inte berövar modern hennes oskuld, döljas av Lagens föreskrift om rening (Luk 2:22) och barnets oskuld av omskärelsen (Luk 2:21).

Maria, dölj den nya solens sken.
Lägg barnet i en krubba och linda det (Luk 2:7),
ty även lindorna är en del av vår rikedom.
De är dyrbare än tyg av purpur
och krubban härligare än kungars gyllene troner.
Kristi fattigdom är mer värd än alla ägodelar och skatter.
Finns det något värdefullare och dyrbarare än ödmjukhet?
Med den köper man himmelriket
och förvärvar Guds nåd
enligt Skriftens ord:
Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket (Mat 5:3).
Och Salomo säger:
Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd (1 Pet 5:5).
Kristi födelse anbefaller dig den ödmjukhet,
varigenom han själv avstod från allt,
antog en tjänares gestalt
och blev som en av oss ( Fil 2:7).