Julaftonspredikan VI:6

Nytt är alltid det som ständigt förnyar vår ande. Det som inte upphör att bära frukt och som aldrig vissnar åldras inte. Sådant är det helgon som inte behöver se förgängelsen (Apg 13:35). Det är den nya människan som alltid är skyddad mot all skröplighet. Hon överför till det sanna nya livet (Rom 6:4) även dem, vars alla ben har åldrats (jfr Ps 32:3).
Som ni kan se bekräftar detta glada budskap att han föds och inte att han är född: Jesus Kristus, Guds Son, föds i Betlehem i Judeen. På sätt och vis offras han varje dag så länge som vi förkunnar hans död (1 Kor 11:26), liksom han på sätt och viss föds när vi i tron gör hans födelse närvarande (dum fideliter repraesentes eius nativitatem).
I morgon får vi således se Guds majestät – inte såsom det är i sig – utan i oss, dvs hans majestät i ödmjukhet, makt i svaghet (2 Kor 12:9) och Gud i människa. Han är Emanuel, det vill säga Gud med oss (Matt 1:23).
Lyssna till detta ord som är än tydligare: Ordet blev människa och bodde bland oss (Joh 1:14). Från och med detta ögonblick och för alltid har vi sett hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader (Joh 1.14). Det handlar således inte om den gudomliga maktens härlighet, utan om Faderns godhet som utstrålar härlighet, nådens härlighet, om vilken aposteln säger: till pris och ära för hans nåds härlighet (Ef 1:6).