Julaftonspredikan VI:5

Allt sedan detta budskap nådde era öron, har ni med rätta jublat av glädje (Luk 1:44) i vittnesbörd om er tro (jfr Heb 11:39). I tacksägelse har ni på era knän ägnat er åt tillbedjan. Ni skyndar till hans vingars skugga (Ps 17:8) och finner där en tillflykt (Ps 91:4). När Frälsarens födelse förkunnades, jublade då inte var och en av er i sitt hjärta: Jag har min lycka i att nalkas Gud (Ps 73:28)? Eller sade ni inte som samma profet: Bara hos Gud finner jag ro (Ps 62:6)? Olycklig är i sanning den som bara knäböjer till det yttre och vars kropp ödmjukar sig, men har ett oböjligt hjärta. En sådan människa går skenheligt nerböjd, medan hennes inre är fullt av svek (jfr Syr 19:26).
Betraktar man sina trångmål för lite, är man inte tillräckligt medveten om sin olycka och underskattar hotande faror. Man har inte nog av andlig styrka för att ta sin tillflykt till de läkemedel som den födda frälsningen bär med sig, underordnar sig inte Gud med kärlek och saknar tro för att sjunga: Herre, du är vår tillflykt (Ps 90:1). En sådan människas tillbedjan behagar knappast Gud. Hennes knäfall saknar sannfärdighet, henne ödmjukhet är otillräcklig, hennes tro är föga segerrik och saknar spänst.
Varför säger Herren: Saliga de som inte har sett men ändå tror (Joh 20:29)? Som om tro på honom inte vore ett sätt att se! Men se upp, och fråga dig för vem och när dessa ord blivit uttalade. De var riktade till någon som klandrades för att inte vilja tro, om han inte såg. Men att se och att sedan tro är inte detsamma som att se med tro. Hur skall man annars tro att er fader, Abraham, såg denna Herrens dag, om han inte hade haft tro? Nu förstår vi det som vi sjöng i natt: Helga er i dag och var beredda, ty i morgon skall ni se Guds härlighet inom er (Lev 20:7). Det handlar om att andligen se, dvs att med ödmjuk kärlek i tro utan falskhet erinra sig det stora mysterium, som uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten (1 Tim 3:16).