Julaftonspredikan VI:3

Må ingen som brister i hängivenhet, tacksamhet och fromhet svara mig: ”Det är ingenting nytt. Det har vi länge hört talas om. Det är länge sedan det ägde rum. Det är länge sedan Kristus föddes”. Jag genmäler att visst är det länge sedan och redan dessförinnan! Man skall inte förvåna sig över dessa ord, ty de motsvarar vad profeten sade med andra ord: nu och för evigt (2 Mos 15:18).
Kristus föddes inte bara före vår tid, utan före all tid (jfr Kol 1:17). Denna födelse var gömd i mörkrets tält (Ps 18:12) eller bor snarare i ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16). Den är dold i Faderns hjärta (jfr Joh 1:18), på ett berg dolt av mörka moln.
Men för att på något vis ge sig tillkänna, blev han född, föddes kroppsligen i tiden och Ordet blev människa (Joh 1:14). Så varför förvåna sig över att man än i dag säger i kyrkan: Kristus, Guds Son, blir född, när man redan långt tidigare sade: Ett barn har fötts (Jes 9:6) – vilket förvisso handlade om honom. Ja, det är länge sedan man började förkunna detta budskap och Ord, som aldrig något helgon tröttnat på. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8). Den första människan (1 Kor 15:45), fader till alla som lever (jfr 1Mos 3:20) förkunnade detta stora mysterium som förverkligats i Kristus och kyrkan, vilket aposteln senare och tydligare förklarat: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett (Ef 5:31).