Julaftonspredikan VI:4

På samma sätt gladde sig Abraham, fader till alla som tror (Rom 4:11) vid tanken på att få se denna dag. Han fick se den och gladde sig (Joh 8:56). Hur skulle han annars ha kunnat be sin tjänare att lägga sin hand mellan sina lår och svära en ed vid Herren, himmelens Gud (1 Mos 24:2 f), om han inte hade förutsett att himmelens Gud skulle födas?
Gud uppenbarade även sitt hjärtas plan för David, en människa efter hans sinne (Apg 13:22). Han uppenbarade sanningen för honom under ed utan att någonsin svika den: ”Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron” (Ps 132:11). Därför föds han i Betlehem i Judeen, Davis stad, enligt ängelns budskap (Luk 2:11) för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta de löften som getts åt fäderna (Rom 15:8). Många gånger och på många sätt hade detta uppenbarats för alla patriarkerna och profeterna (Heb1:1).
Det är uteslutet att någon som älskar Gud (Rom 8:28) skulle ha lyssnat likgiltigt till detta ord med mindre än att han kan beskyllas för ringaktning som sade till Gud: Sänd honom som du skall sända (jfr 2 Mos 4:13) eller anklaga honom för leda som utropade: O att du slet itu himlen och steg ner! (Jes 64:1) och andra liknande uttryck.
Senare såg och hörde de heliga apostlarna honom. Med händerna vidrörde de livets Ord (1 Joh 1:1) som sade särskilt till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser” (Luk 10:23). Detta ord har bevarats för oss som tror och blivit inneslutet i trons skatt. Det är han som också säger till oss: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29).
Detta är vår del i livets Ord, som verkligen inte är att förakta, då vi lever av den och genom vilken vi besegrar världen, ty den rättfärdige skall leva genom tron (Gal 3:11) och vår tro är den seger som har besegrat världen (1 Joh 5:4). Tron är liksom en sinnebild av evigheten, som samtidigt i sin enorma vidd rymmer det som var, det som är och det som blir på ett sådant sätt att ingenting av den förgås, förloras eller överträffas (praetereat, pereat, praeeat).