Julaftonspredikan VI:8

Må även vi uppenbara oss som Betlehem i Judeen, så att han kan födas i oss och vi får höra: För er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp (Mal 4:2).
Kanske är det detsamma som vi nämnt ovan: för att se Herrens majestät i oss krävs helgelse (Lev 20:7) och förberedelse. Ty enligt profeten har Juda blivit hans helgedom (Ps 114:2) och det är sant att allt blir renat i bekännelsen (Juda betyder ”bekännelse” enligt traditionen). Betlehem som betyder ”brödets hus” passar förträffligt just med tanke på förberedelse. Ty hur skulle en människa kunna vara beredd att ta emot en sådan gäst, som vet att hon inte har bröd i huset (Jes 3:7)? Det var på grund av bristande förberedelse som en man var tvingad att mitt i natten knacka på sin grannes stängda dörr för att säga honom: En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på (Luk 11:6).
Hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren (Ps 112:7) säger profeten, som här utan tvekan talar om den rättfärdige. Hans hjärta är lugnt, han är utan fruktan (Ps 112:8). Ett oförberett hjärta är inte tryggt. Vi vet genom samme profet att bröd ger styrka åt människans hjärta (jfr Ps 104:15). Oförberett, torrt och blodfattigt är däremot hjärtat hos den människa som har glömt att äta sitt bröd (Ps 102:5). Men om hon är beredd och trygg, kan hon lyda livets bud (jfr (Ps 119:60), och kan hon glömma det som ligger bakom, kan hon med hela sitt jag sträcka sig mot det som ligger framför (Fil 3:13).
Nu ser du att man dels måste undfly en viss glömska och dels hur mycket man skall längta efter en annan. Ty hela Manasses stam tog sig inte över Jordan och hela stammen valde inte att stanna (Jos 22.4). En glömmer Herren, sin skapare, (Jes 51:13) medan en annan alltid har honom inför sig (Ps 16:8) och glömmer sitt folk och sin släkt (Ps 45:11). En glömmer den himmelska verkligheten, en annan den jordiska (Kol 3:2), en den närvarande, en annan den tillkommande, en det synliga, en annan det osynlig (2 Kor 4:18), en sitt eget, en annan Kristi sak (Fil 2:21).
Båda är Manasse och båda är glömska. En glömmer Jerusalem, den andre Babylon (Ps 137:5). Beredd är den som glömmer hinder på vägen. Fullständigt oförberedd att i sig se Herrens majestät är däremot den som glömmer just sådant som underlättar färden och som man inte skall glömma. Nej, en sådan människa är inte ett ”brödets hus” där Herren kan födas. Han är inte heller Manasse, för vilken han uppenbarar sig som styr Israel och tronar på keruberna, och träder fram i glans inför Efraim, Benjamin och Manasse (Ps 80:2-3) f).
Enligt min uppfattning räddas de tre män, som jag just nämnt, vilka av en annan profet kallas: Noa, Daniel och Job (Hes 14:14 - dessa tre symboliserar i den patristiska traditionen: kyrkliga ämbeten, monastiskt liv och lekmännen) vilka representerar de tre herdar som efter födelsen av det goda rådets ängel (Jes 9:5) fick ängelns glada budskap om födelsen (Luk 2:10).