Fastepredikan IV:4

En ljum bön är emellertid farlig, även om motsatsen, det vill säga en alltför tillitsfull bön kanske är ännu farligare. Lyssna till det som Herren säger till profeten om dem som ber med överdriven tillförsikt: Ropa ut det så högt du kan, låt din röst ljuda som en hornstöt (Jes 58:1). Han säger: som en hornstöt, man måste med kraft bromsa dem som överdriver. De söker mig (Jes 58:2) som inte funnit sig själva. (Sokrates, Platon, kyrkofäder, etc.: man måste känna sig själv för att känna Gud – övers. kom.)
Jag säger inte detta för att syndarna skall förlora tilltro till bön, men jag vill att de ber som syndare och inte som rättfärdiga (jfr Jes 58:2). Må de be om förlåtelse för sina synder med ett förkrossat hjärta och en ödmjuk ande likt publikanen som sade: Gud, var nådig mot mig syndare (Luk 18:13). Jag talar om överdriven tillit, när en människa vars samvete fortfarande står under inflytande av synden eller någon last tänker höga och övermodiga tankar om sig själv, utan att bry sig om den fara som hotar själen.
En tredje fara är att bönen är ljum och inte framgår ur levande kärlek. En ängslig bön tränger inte in i himlen (jfr Syr 35:21), ty en överdriven fruktan fjättrar anden. Jag säger inte att bönen då inte förmår stiga upp, utan att den helt enkelt inte bryter fram. Är den ljum förmår den inte att sega sig uppåt utan sjunker ihop utmattad. Överdrivet tillitsfull stiger den förvisso upp men studsar tillbaka. I stället för att få nåd blir den avvisad.
Om bönen däremot är förtröstansfull, ödmjuk och brinnande kan den vara säker på att tränga in i himlen och att inte återvända med tomma händer (jfr Jer 50:9).